De rör sig obehindrat mellan irländsk och keltisk folkmusik, 60- och 70-talets rock och pop, egenskrivet material och svensk vistradition.
Den röda tråden är deras smittsamma spelglädje och musikalitet och efter 18 år har Double Inn en trogen publik.
Under söndagseftermiddagen gästspelade de hos Visans vänner på Musikens Hus. Förköpsbiljetterna sålde slut på en kvart och 50 hugade åhörare fick vända i dörren, men den 26 februari blir det en extrainsatt konsert.
De lyckligt lottade som fick ta plats i bänkraderna bjöds på en fartfylld konsert där Double Inn förutom irländska tongångar bjöd på allt från Lars Winnerbäck till Dan Andersson.
Den irländska folkmusiken bjuder ofta på tvära kast mellan munter uppsluppenhet och melankoli och det gjorde även söndagens konsert.
Visserligen hade bandet redan tidigare många strängar på sin musikaliska lyra, men med nya medlemmen Nicka Fröbergs fiol och flöjt är Double Inns rika klang komplett.
Som ny i gänget får hon förstås utstå en och annan skämtsam gliring i mellansnacket.
‒Det är ju kul med en färgklick. Vi andra ser ju ut som vi ska på begravning, men kiltarna är på tvätt, skojade Bengt Ohlsson.
Stämningen i bandet är klockren, men när Nicka Fröberg började stämma om inför sjömanssången "Dark eyed sailor" kom passningen snabbt: "Är det en postorderfiol från Örebro? Dä går allri!".
Som ett godståg som tuffar fram i nattmörkret ljöd Bob Dylans "I’ll Be Your Baby Tonight" med finurliga ordvändningar i Wiehes översättning "Jag ska va med dej inatt".
Den traditionella folksången The Blacksmith kröntes av Uffe Erikssons drivna banjospel.
En härligt egensinnig och oväntad version av Dan Anderssons "Jag väntar vid min mila" lyste extra klart tack vare Nicka Fröbergs rikt ornamenterade flöjtmelodi och Andreas Lövgrens taktfasta puls på congacajon.
Under konserten bjöd bandet även på egna låtar som "Doolin", en kärleksförklaring till staden på Irlands västkust och "Kör" som legat på Sörmlandsradions topplista.
Det är en ynnest att lyssna till ett band med så skickliga instrumentalister, klangrika röster och tajt tajming.
I The Pogues anda fortsätter Double Inn att hålla folkrockens fana högt och det gör de helt rätt i. Det gudabenådade sväng de bjöd på i Musikens Hus i går borde kunna skrivas ut på recept som lyckopiller mot vårvinterdepp! Den enda biverkningen är att det är rätt beroendeframkallande!