Den har det som tyvärr Katrineholms innerstad saknar – vatten. Vi har ju en järnväg i stället, inte riktigt lika kul. Att gå längs Motala ström och passera Linköpings universitet på sin promenad i det innersta av Norrköping känns lite geografiskt vilset, men man vänjer rätt snabbt.
Det finns dock vissa saker som inte är lika lätt att ta till sig som den sörmlänning man nu är i grund och botten.
Dialekten...
Herregud, vilka uttryck det kan komma ur dessa östgötska munnar och jag kämpar frenetiskt för att inget av dessa uttryck någonsin ska få passera mina läppar. Men det är inte lätt ska jag säga.
Det finns en gata i Norrköping, som i min frus språkbibel, och 100 000 andra Norrköpingsbors, heter Gamla Rostugatan. Så när hon en gång för 15 år sedan sa till mig att vi skulle ses på gamla Rostugatan, då svarade jag käckt: "ja visst!".
Jag hade givetvis tänkt googla fram adressen och vara där i god tid.
Hej, vad jag bedrog mig. Den gatan finns helt enkelt inte någonstans. Inte ens i Google Earth stod den att finna. Så jag fick krypa till korset, ringa upp min fru och be henne bokstavera adressen.
Det som kom ut ur hennes förtjusande mun var: Gamla Rådstugugatan...
Ja, det är sannerligen inte lätt med dialekter och när min svärfar kommer på besök blir det etter värre. Han har levt halva livet i Landskrona och den andra halvan i Norrköping, gissa vilken rotvälska det kan komma ur den munnen? När han dessutom saltar var och varannan mening med en nypåhittad svordom då kan det bli livat vill jag lova.