I tider av snabba förändringar, som nu, när digitaliseringen förändrar samhället och arbetslivet, kan det vara skönt att se och lyssna till det som är (nästan) tidlöst.
Med min nya, men snart hopplöst föråldrade, så kallat smarta telefon kan jag lyssna på flera hundra år gammal musik, till exempel den av Johann Sebastian Bach, och häpna över hur vacker den är. Och i min padda kan jag läsa böcker av Shakespeare, Goethe eller Cervantes.
Ännu mer fascinerande än detta är att titta på vissa uråldriga föremål, som alltjämt känns inte bara vackra utan nästan moderna. Då tänker jag inte bara på självklarheter som antika skulpturer, utan också på vissa gamla bruksföremål. I somras hade jag glädjen att besöka det romersk-germanska museet i Köln, som bland annat har en stor samling av antikt glas. Det låter otroligt tråkigt, men är det inte: dessa glasföremål skulle än i dag kunna pryda vilket stilmedvetet hem som helst.
Det vore fel att prata om tidlöshet. Det antika samhälle, där dessa vackra saker skapades, var mycket annorlunda vårt, och det som nu visas på museum var lyxprodukter för en liten elit. Men tanken på hur somligt blir föråldrat på ett år, medan annat står sig i hundra- eller tusentals, upphör inte att fascinera mig.