Marina Wdowsky bor med sin man Peter och deras två barn i Katrineholm, staden dit hon kom som tioåring. För närvarande är hon föräldraledig från sitt jobb på Handelsbanken.
Hon bjuder på kaffe, och har dukat med muggar och en skål som hon fått då hon lämnat blod.
– Jag har nog nio muggar nu, man kan samla på sig en servis, skrattar hon.
Sedan 2008 har hon lämnat blod, med uppehåll för graviditeter och barnafödande. Anledningarna till att hon började var flera.
– Det är en så enkel handling, som kan rädda liv. Man får ett sms där det står att "ditt blod har kommit till användning", och det känns så bra. Och händer det mig eller min familj något så hoppas jag ju att det finns blod.
En annan, mindre självklar anledning, var att hon var spruträdd, berättar hon.
– Ja, vad gör man då, man börjar lämna blod, säger hon och skrattar igen.
Hon hade en kollega som var blodgivare, som hon pratade med innan hon vågade sig på att boka tid för ett besök på blodgivarcentralen. Visst var hon rädd när hon första gången skulle sträcka fram sin arm.
– Nu bryr jag mig inte. Jag har kommit över min spruträdsla, så det tycker jag är jättebra. Men jag kollar inte, jag tittar inte när de sticker. Men det är ingen big deal.
En sak till är bra med att vara blodgivare, framhåller hon:
– Man får en extra kontroll på sitt blod. Skulle det vara något fel så upptäcker man det ganska tidigt.
Var fjärde månad lämnar Marina Wdowsky blod. Hon tycker det går snabbt och smidigt.
– Ofta får man sätta sig direkt, och det tar mellan tre och sju minuter. I början blev jag yr, och behövde sitta still en stund efter, men det blir jag inte nu.
På frågan om hon tänker fortsätta att vara blodgivare säger hon:
– Ja, det har blivit en rutin. Så länge jag har min hälsa vill jag fortsätta.
Marina Wdowsky vill uppmuntra andra att bli blodgivare.
– Det är viktigt. Titt som tätt kommer det ju upp att det behövs blod, säger hon.