I vad jag ser som min närmaste bekantskapskrets i Katrineholm finns det nu fyra nya människor - Betty, Knut, Amanda och Max. Den sistnämnda har jag inte träffat än och jag ställer mig frågan vad det säger om mig?
I min livssituation, med de drömmar och mål jag satt upp, har jag intalat mig själv att det inte finns plats för ett barn. Det vore ansvarslöst, du skulle tröttna, du skulle bli en av de där papporna som inte är där! skriker rädslan inom mig och får mig snabbt att glömma och fokusera på annat.
Men sen kommer de här unika tillfällena då jag besöker mina vänner sedan länge och träffar dessa nya liv med sina egna små egenheter. Alla med förmågan att få sina fäder till skratt, alla med förmågan att driva dem till vansinnets gräns och jag ser och känner livet. Livet som kommer forma dessa små människor genom deras nyfikenhet och de svar de nu börjar söka. När jag ser in i deras ögon tänker jag: fortsätt framåt med glädje i era hjärtan och bli den ni vill vara. Era liv har just börjat men mycket är försent för mig.