Det är något konstigt som slår en när man tittar på svenska tv-serier från senare år. Ni har säkert märkt det också. Hur blanka och fina alla bilar är i historiska tv-serier som "Vår tid är nu", "De dagar som blommorna blommar" och "Systrar 1968", det finns säkert fler exempel. Jag har en teori kring det här. Hur tv-producenterna har fått låna eller hyra in alla dessa fina bilar från 40-, 50- och 60-talen och dyrt och heligt lovat att inte skita ner dem. Hur man därmed glömmer en väsentlig detalj i gestaltningen av en viss historisk epok. Hur man helt ignorerar att ge dessa viktiga materiella tidsmarkörer liv.
Jämför man med gamla bilder hajar man genast vad som är fel. Bilar är inte blanka och nyputsade när vi bläddrar i våra fotoalbum. Den som läst boken "Bilar i backspegeln" av bilentusiasten Peter Haventon vet precis vad jag snackar om. Där kan en familj stå uppradad invid sin Ford Consul eller sin Simca Vedette Chambord och inte farao är dörrsidorna högblanka, som i en tv-serie av Harald Hamrell. Haventon nämner "det ofrånkomliga landsvägsdammet" i sin bok och man tänker sig genast ett Sverige som mestadels bestod av grusvägar ända fram till 1970-talet. Den som vet hur en bil ser ut efter att ha körts på grusväg inser genast att tv-serierna är förljugna nostalgitrippar som gränsar till mytologin snarare än realismen. Ska de ha med en Studebaker Champion på tv bör de alltså damma ner den rejält så inte den blanka karossen sticker en i ögonen. Frågan är bara vad alla bilnördar säger då.