Redan tidigt upplevde såväl föräldrarna som förskolepersonalen att det var något som inte stod rätt till. Sonen började hos en logoped och fick träffa psykolog. Alla tycktes vara överens om att något inte stämde, men åtgärder uteblev.
Nio år gammal blev han, till föräldrarnas lättnad, remitterad till en neuropsykiatrisk utredning. Sedan blev det tyst.
– Åren bara gick. Vi har gång på gång fått höra att han står på listan men att det inte händer så mycket. Att det inte finns några psykologer, säger Linda Gulbrandsen.
Efter tre års väntan diagnosticerades sonen i somras med autism nivå 1.
– Vi blev lättade, äntligen kan han få den hjälp han behöver, säger Linda Gulbrandsen.
Under sommaren fick sonen även träffa en ny logoped. Denne tittade igenom sonens journal och pekade på generell språkstörning, en diagnos han fick redan 2013. Diagnosen kände de till, men vad logopeden berättade kom som en chock.
– Vi har fått höra att den innebär att vår son behöver träna lite extra. Det vi nu får höra är att språkstörningen är boven i allt. Han kan träna hur mycket som helst, han kommer ändå inte lära sig, säger Linda Gulbrandsen.
– Varför har man inte förklarat allvaret i det här? Efter alla år är vi kvar på ruta ett, säger Mauro Farias.
Autismdiagnosen innebär att sonen är berättigad till habilitering. De informerades om att de skulle bli kontaktade av habiliteringen i början av september, men mot slutet av månaden var det fortfarande tyst.
– Varför är det ingen som ringer? Varför händer ingenting? Jag trodde att det här skulle vara klart nu, säger Linda Gulbrandsen.
Hon ringde själv upp habiliteringen och fick svaret att det inte fanns några lediga tider.
– Han har väntat i tre år, ska han behöva vänta igen? Men hon sa att vi måste vänta, kuratorn är sjukskriven.
Till slut fick sonen en tid i oktober. Vad som händer därefter har de inte informerats om. Föräldrarna känner sig ensamma i sin kamp för sonen. De upplever att de hela tiden måste ligga på, att vården inte tagit sitt ansvar och att varken sonen eller de själva fått den hjälp de behöver. Den hjälp som erbjudits upplever de som riktad mot dem snarare än mot sonen.
– De föreslår mediciner eller avlastningsfamilj. Som att vi ska droga vår son för att få lugn och ro – och lämna bort honom om det blir ännu jobbigare, säger Mauro Farias.
Anna Wångmar är enhetschef på gemensamma patientnämnden och konstaterar att vården har brustit.
– Vårdgarantin har man inte klarat av att leverera i det här fallet. Det verkar ha brustit även vad gäller avsaknaden av planering. Som patient och anhörig är det oerhört viktigt att få veta vad man kan förvänta sig framöver. Jag känner igen att väntan på utredningar kan vara lång, men tre år – är det en skälig tid?
Fredrik Lundgren är ordförande i landstingsstyrelsens hälso- och sjukvårdsutskott. Han konstaterar att kötiderna för utredningar är långa men att problemet inte är unikt för Sörmland.
– Vi har, som alla andra regioner och landsting, brist på psykologer. Är det så att det tagit tre år att få diagnosen så är det förstås en för lång väntan, säger han.
För Linda Gulbrandsen och Mauro Farias kvarstår frågan om vad som ska hända med deras son.
– Vem ska ta ansvar för vår son? Vi vill inte ha mediciner. Vi vill lära oss hur vi ska handskas med honom.
Mari Kampf Westerberg, divisionschef på landstingets avdelning för psykiatri- och funktionshinder, vill inte säga något om det specifika fallet men konstaterar att tre år inte är en normal kötid.
– Jag måste få veta mer innan jag kan uttala mig om det här fallet, men kötiden är inte tre år, säger hon.