I början av 2000-talet ringlade köerna långa utanför några museibyggnader i Paris och Berlin. En utställning med namnet ”Melankoli: genialitet och galenskap” väckte jätteintresse. Det låter kanske inte som något publikfrieri att ställa upp sal efter sal med bilder av modfällda ansikten med nedslagna blickar. Men möjligen väckte ämnet känslor av saknad efter en tid då ”melankoli” inte sjukdomsklassificerats, utan var en naturlig eller till och med upphöjd del av människans vardagsliv.
Heligt vanvett
Redan Platon kopplar i Faidros melankolin till ett heligt vanvett, en gudomlig inspiration. Melankolikern kunde visserligen ramla ned i ett bottenlöst mörker, men också lyftas till stordådens upplysta himmel. Karin Johannisson vill med sin Melankoliska rum inte bara beskriva hur melankoli uttryckts i olika tider, utan också i vilken relation den stått till sin samtid och hur den kan ha upplevts.
Hon skiljer mellan tre typer. Den första är svart, förmodern, dominerar under 1600- och 1700-tal och kännetecknas av kroppslig utlevelse och häftiga känslor. Förvandlingar i olika former var vanliga yttringar, bland annat trodde sig folk på väg att bli vargar.
Diagnoser styr
Vargen var en gränsvarelse som rörde sig mellan natur och civilisation, man hade den inpå knuten. Som diagnos gestaltar den något centralt om sin tids rädsla och hotbild. Att slukas av det djuriska var förmodligen en skräckvision för både individen och samhället, när sträng kristendom rådde och apokalypserna predikas energiskt.
Det märkliga är att människor verkligen började likna vargar med lysande blick. De drogs till mörker, ensamhet och upplevde ofta stor hunger. Det här är ett av Johannissons mycket konkreta exempel på hur människor uttrycker sin melankoli genom de diagnoser som finns tillgängliga.
Sensibel kontra grov
Den andra, moderna, typen av melankoli som utvecklas från sent 1700-tal till 1900-tal kallar Johannison för grå. Dess språk är mer inåtvänt och uttrycken inte lika häftiga. Romantikens konstnärer pendlar mellan kritiskt grubbel och kreativ utlevelse. Det här påverkade tidens borgerlighet som gärna ville vara sensibla – delvis som ett sätt att avskilja sig från den förment klumpiga och grova arbetarklassen.
Den senmoderna melankolin, nuets, får namnet ”vit” och domineras av trötthets- och tomhetskänslor. Gränserna runt den har blivit allt snävare. Minsta tecken på nedstämdhet eller trötthet kan idag resultera i en rutinartad diagnos och en burk antidepressiv medicin. Det är förstås inte enbart något ont. I dag finns en bred väg ut ur ”melankolin” som ibland klassas som ”depression”.
Sjuk per automatik
Men i lättare fall finns risk att något går förlorat. Man kan fråga sig om den makeover-kultur vi lever i – där allt från kroppsideal till lägenhetsinredningar stereotypiseras – nu nått personlig-hetens område. Den som inte är framåt, självförverkligande, och lever i sitt nu är per automatik ”sjuk”.
Melankolin rymde också en samhällskritisk dimension. Att må dåligt var också ett långfinger i ögat på samhället, ”det ni erbjuder är inte nog för mig”. Kanske skapar det konsensus som i dag breder ut sig inom till exempel politiken mindre utrymme för kritik. Eller för att uttrycka det annorlunda: En kultur byggd på konsensus har inte råd att kalla kritik för sunt eller friskt.
Den moderna epoken utmärks av en disciplineringsprocess. Genom sin förnuft- och framstegstro har det skapats ett behov av att skilja av ”vansinnet” från samhällskroppen. Johannisson visar tydligt att det här också påverkat synen på melankoli. Det är värt att fundera över om det är rimligt att en allt större del av den svenska befolkningen idag medicineras. Är det individen eller samhället som behöver behandling?