Samtidigt som det äldsta barnet fyllde fyra och det yngsta kring ett och ett halvt (och båda därmed uppnådde en toppfart som blev omöjlig att hålla takt med) gjorde också en ny fas, den totala tankspriddhetens fas, intåg i föräldralivet. Välling åkte ner i kaffefilter och kaffepulver i barnets flaska, strumpor hittades i kylen, fjärrkontrollen bestämde sig för att leka kurragömma på obestämd tid. Och så började det eviga sökandet efter nycklar, plånbok och telefon. Hur många mentala knep jag än försökte mig på kom jag alltid på mig själv flera gånger per dag med att leta, länge. Det var ungefär här grannarna i trapphuset började med sin vana att plinga på. "Hej, ursäkta, nycklarna i dörren igen", kunde de le lite sådär roat och förstående.
Nuförtiden är det lite lugnare. Men kanske vill jag inte helt släppa taget om småbarnsåren. För fortfarande händer det alltså (alltför ofta) att vi kommer hem, baxar in ryggsäckar och matvaror i hallen och stänger dörren, bara för att låta nycklarna hänga kvar i dörren.