Den subjektiva konstnärliga friheten

Jag var 17 år första gången jag såg Håkan Hellström. Lika förlorad som Lena, Johnny och alla andra.

Övrigt2017-07-18 06:15

Det fanns någonting under hans konserter som fick en emotionellt sargade ynling som mig att tro på någonting stort. Att vältra sig i dekadensen, hjärtesorgen och rock´n´ roll myterna skapade känslan av att vara en del av ett sammanhang bortom ens egna. Det fick mig att drömma och glömma mitt stundtals miserabla tonårsliv. Jag vågar påstå att det är det som är essensen av publikens relation till Håkan.

Håkan Georg Hellström är i dag 43 år, trebarnsfar och sedan ett par år tillbaka pågår det en debatt om trovärdigheten i hans konstnärskap. Hur kan en 43-årig trebarnsfar fortsatt sjunga om att ramla gatan fram, om hur han vid en lyktstolpe, rusig av lika delar alkohol och ungdomlig kärlek försöker säga något "alldeles för stort" till Eva? Det är inte utan fog som vissa tycker att det känns förmätet av Frölundasonen att spela underdog när han nu har sålt ut Ullevi fem gånger om. Det är något som skaver när han för publiken försöker återskapa den där kapitalt misslyckade första spelningen, den bredvid en korvmoj inför ett tiotal personer där ljudet havererar och i stället för Timo Räisänens ylande solon får höra en recitation av Evert Taubes Kinesiska muren. "Parkbänken är aldrig långt borta"? Glöm det!

Jag välkomnar en del av belackarnas kritik. Det är uppfriskande när aversionen mot Hellström har mer substans än att hans röst låter som en kraxande kråka. Men jag blir samtidigt heligt förbannad när debattörer och skribenter gör kritiken till en fråga om ansvar och makt. I Göteborgs Posten läser jag hur skribenten Annah Björkh mår fysiskt illa av Hellströms apolitiska konstnärskap. "Sällan har popmusiken varit så politisk som nu. Men Håkan Hellström, vad säger han?" frågar sig skribenten retoriskt.

Men att ställa krav på konsten och musiken antyder att det finns ett moraliskt bindande kontrakt mellan publiken och artisten. Att spela inför 60.000 på Ullevi är förvisso ett privilegium, men kommer de moraliska förpliktelserna som ett brev på posten? Stackars artister som för att undgå kritik måste låta sitt budskap anpassas efter någon annans agenda. Kan inte det faktum att artister inte känner sig skyldiga att rikta udden i lyriken mot en despotisk regim vara ett uttryck för ett fritt samhälle? Jag ramlar gärna gatan fram med dig ett tag till Håkan!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!