Så här i sommartider brukar säkert många tänka typ: ”Nähä, man kanske skulle ta en tur med bilen”.
Så tänker inte jag.
Jag har förvisso en bil – men mot min vilja. Efter flera år som bilfri blev jag tvungen att skaffa ett fordon förra våren för att klara av arbetspendlingen (jobbade sena kvällar då kollektivtrafiken var obefintlig).
Nu behöver jag ingen bil – och vill inte ha någon. Problemet är att ingen annan tydligen vill ha den heller.
Efter att ha tvingats köpa nya dubbdäck i höstas och nya sommardäck när det var dags att skifta igen vill jag ju inte skänka bort eländet. Men de tusenlappar jag vill ha för den (läs däcken) är tydligen för mycket begärt. Jag ska göra ett nytt försök, men nappar ingen då kommer jag att bli bilägare så länge skrället rullar.
Det finns ju andra som gillar sina bilar som om de vore husdjur och ger dem namn typ ”Gamla Bettan”.
Min har också ett namn: ”Biljäveln”.