Nu Àr det en liten nostalgisk grottning i minnet igen. Som ni kÀnner till sÄ minns man vid tilltagande Älder bÀttre det som hÀnde förr Àn det som hÀnde för fem minuter sedan. Undertecknads Äldersminne börjar nÀrma sig Juraperioden eller rÀttare sagt slutet av 60-talet.
I högstadiet hade vi ett gÀng hÀrliga lÀrare som fixade roliga aktiviteter och en vinter arrangerade nÄgra lÀrare en skidresa till SÀlen. Nu skulle det gÄ utför var det tÀnkt.
Visst gick det utför, kuddarna förbrukades snabbt första kvÀllen nÀr kuddkriget kom i gÄng, det blev vitt och fint i de flesta rum av allt dun som lÀmnade sitt hölje. Dagen efter kom en kollektiv utskÀllning nÀr BlÄbandsgÄrdens förrÄd av dunkuddar tömdes. Vi fick nog inte utnyttja vÄra skolkunskaper i sömnad vad jag minns (tur var vÀl det).
Backarna var rÀtt bra men Àven pÄ den tiden (det var ju nÀra förra istiden) kunde det bli milt och isigt. NÀst sista dagen av sportlovet lyckades denna skidfantom slinta pÄ en isflÀck och det blev fÀrd till SÀlens sjukstuga för röntgen. Svullen fot men inget fel, pÄ med linda om fotleden. Bussresan hem blev en mardröm, EGE bussen hade ingen fjÀdring som lindrade den gropiga landsvÀgen. VÀl hemma, tur till Kullbergska sjukhuset och röntgen igen, nu var foten bruten, pÄ med gips som skulle bÀras i sex veckor. Mot slutet av tidsperioden bröt jag gipset under en basketmatch pÄ gymnastiken men denna gÄng gipsades gipset. LÀkarens ord ringer fortfarande "Normalt gipsar vi nytt men den hÀr gossen fÄr vi lugna ner".