Häromdagen skulle min mormor ha fyllt 104 år.
För fyra år sedan firade vi hennes 100-årsdag med öppet hus, hemma hos mormor i hennes hus. Släkt och vänner dök upp, grattade och sjöng, åt paj, sallad och tårta. Kungahuset sände det obligatoriska telegrammet, som mormor stolt tog emot. De allra flesta gratulanterna – jo, faktiskt alla – var yngre än födelsedagsbarnet. När kvällen kom satte mormor punkt för en dag hon njutit av till fullo; "Den bästa dagen i livet", sammanfattade hon nöjt. 100 år, en livstid då hon fått uppleva två världskrig, en samhällsutveckling där bilar gjorde entré, elektricitet drogs in i husen, kyl, frys och tvättmaskin underlättade hushållet. Ett liv där det var självklart att hushålla med resurserna, ta vara på och återanvända. Som barn tittade jag fascinerat på när mormor handdiskade plastpåsar och hängde på tork, för att använda att frysa in det hembakade brödet i igen.
Men hur beter man sig för att bli så gammal? Mormor trodde på att ha en positiv livssyn, att umgås med människor och att försöka hålla i gång. För den första egna lönen, som hon fick när hon tog tjänst som barnflicka i en prästfamilj, köpte hon en egen cykel och skaffade sig en enorm frihet.
På slutet var rullatorn bästa sällskapet på den dagliga promenaden och erbjöd stöd och dessutom en sittplats om mormor träffade någon att prata med. För huvudet var klart även om benen kunde vara lite trötta. Mormor ville hänga med och ha koll, och även när synen var skral ville hon läsa nyheter i dagstidningen, om så förstoringsglaset behövdes för att rubrikerna skulle kunna tydas.
På det som skulle ha varit mormors 104-årsdag hör jag nyheten om att motion motar demens, särskilt hos kvinnor. Jag hoppas på att våren kommer snart. Då ska jag trampa för mormor, med siktet inställt på en lång framtid.