Dagen ska firas, och folk ska komma. Det blir öppet hus i kaféet på Strandgården.
Vid födelsedagsintervjun berättar Ann-Marie nästan genast en historia. Hon får tänka efter ett ögonblick och säger:
– Det står still i huvet, och det får det inte göra, för de säger att jag kommer ihåg allting.
Ann-Marie har dock bättre flöde på minnet än många yngre, allt ifrån uppväxten i Billsbro utanför Vingåker till vad hon gjorde kvällen innan.
Ann-Marie fick sin skolgång i Berga skola. En dag kom magistern hem till familjen och sa att Ann-Marie hade så bra betyg att hon borde få läsa vidare.
– Jag ville läsa, för det var ju mitt liv. Men pappa sa, hon ska inte läsa, hon ska arbeta och tjäna sitt bröd. Jag blev mycket ledsen. OM jag hade fått läsa! Matte och allt det här, det var så intressant!
Pappa bestämde, så var det, inte bara för henne, konstaterar Ann-Marie. Det bar av till jobb på konditori Söderbergs i Katrineholm. Ann-Marie var 15 år och hade redan träffat sin tillkommande, Ragnar Tegnebro.
– Vi träffades på dans på Hacksta ö. Det var en festplats där, med dansbana. Mycket trevligt.
Ann-Marie föddes just när första världskriget tagit slut, och när det andra bröt ut 1939 var hon 20 år.
– 1940 gifte vi oss, Ragnar och jag. Alla gifte sig, för de sa att nu blir det krig, så hörde man i varje vrå.
Ragnar låg i militärtjänst och hade högtidsuniform på sig när paret vigdes i prästgården i Vingåker.
1942 föddes sonen Leif och Ann-Marie hade en krona och femtio öre i månaden från försvarsmakten att klara sig på, samt en meter ved som hon fick hugga själv.
– I slutet på veckan hade jag inte ett öre. Tänk att vi har varit med om det!
Livet tillsammans med Ragnar blev bra.
– 1954 byggde vi vårt hus. Ragnar byggde det på fritiden, och jag hjälpte till. Humlegatan 25, där bodde vi med våra barn, Leif och Britt-Marie.
– På somrarna cyklade vi till Läppe och badade, och låg där hela dagen. Vi hade en sommarstuga i Byle. Vi sålde den och så köpte Ragnar bil. Sen åkte vi i hela Sverige och såg alla platser som vi inte hade sett förut. Barnen var 12 och 9 år då. De trivdes inte i sommarstugan, de tyckte det här var mycket roligare. Vi har tältat väldigt mycket, och så har vi också legat inne på motell. Det var bra. Och när barnen flög ut åkte vi på bussresor. Berlin, Paris, alla de stora städerna åkte vi och såg. Men först och främst skulle vi se till att barnen fick studera.
Ann-Marie och hennes make hade ett stort intresse för musik.
– Det fanns väl inte en konsert som vi inte var på.
– Han tyckte om idrott. Ibland följde jag med. Jag tycker mycket om att läsa. Jag har den där apparaten, den är så bra! Den har hjälpt mig mycket, säger Ann-Marie och gör en gest mot den tekniska pryl som gör att hon kan lyssna på böcker och även på musik.
Synen räcker inte till för bokstäver längre.
– Jag har ledsyn kallas det.
Hon lyssnar både på äldre böcker och på nya som kommer, lånar från biblioteket. "Barnen från Frostmofjället" hörde hon för ett tag sedan. Tillfrågad om en bok hon tycker är särskilt bra svarar hon "Inte utan min dotter".
– Den sträckläste jag.
Senaste tiden har hon lyssnat mycket på musik.
– Gamla låtar. Vår bröllopslåt, låten vi spelade när vi steg över tröskeln, "Trohet för evigt", den satt jag och spelade i går.
Ragnar gick bort 2013. Ann-Marie saknar honom mycket.
– Han var en underbar man. Vi var ju gifta i över 70 år.
Ann-Marie växlar kvickt från det ena till det andra.
– Ja, det hände en hel del, fast vi inte ens hade telefon. Ja, det enda, det var radion, säger hon om äldre tider.
Nu ska hon fira sina 100 år. Och hon kan berätta hur födelsedagar firades när hon var liten:
– Då kom mamma alltid med något gott till oss på sängen. Då kunde hon ha några fina karameller och några torkade körsbär och någon torkad frukt.