– Man växer som medmänniska, blir mer ödmjuk.
Så sammanfattar Robert Holmer hur intrycken på resan har påverkat honom. Ingenting han läst, inga filmer han sett, har satt ett lika djupt avtryck som att uppleva Nazitysklands mest ökända förintelseläger på plats.
– Det var känslosamt.
Robert blev tidigt i livet intresserad av historia och samhällsfrågor. Han har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som gjorde det svårt att hänga med i skolan. Men i historieböckernas värld har han alltid känt sig hemma, där frodas hans läraktighet och lust efter kunskap.
Särskilt intresserad är han av andra världskriget, dess mekanismer och politiska spel. Därmed har han lärt sig mycket också om nazisternas dröm om Tredje riket och mardrömmen den kastade in Europa i.
– Det finns hur mycket som helst att läsa och lära om andra världskriget. Det är nog därför det är så spännande, tror han.
För fem år sedan fick han en kontaktperson genom kommunen, Oscar Lyttbacka. När denne insåg hur gärna Robert ville besöka Auschwitz föreslog han att de skulle resa till Polen tillsammans.
Robert började genast spara. I början på november gav de sig äntligen iväg.
– Jag hade inte klarat av det utan Oscar. Han är väldigt duktig, han hjälpte till med allt. Sedan är jag lite flygrädd också …
Robert har tidigare besökt tyska Sachsenhausen, som under kriget var ett koncentrationsläger för arbetsfångar.
Men han har alltid velat uppleva Auschwitz, där mänsklighetens kanske mörkaste historiekapitel skrevs mellan 1940 och 1945.
– Jag ville förstå bättre vad som hände där.
Och det fick reskamraterna göra. Till smärtgränsen.
De kom till staden Oswiecim, Auschwitz på tyska, via besök vid Oskar Schindler-museet och de gamla judiska kvarteren i Kraków. Strax utanför Oswiecim gick de in genom lägergrindarna. Över huvudet: ”Arbeit macht frei” i järn. Under fötterna: en annan gräns.
På dess ena sida ett nutida Europa i en malström av framväxande extremnationalism. På dess andra sida ett historiskt facit för den extrema nationalismens yttersta konsekvens.
Död och förintelse.
Lägret som tyskarna tog i bruk 1940 fungerade först som fångläger för politiska meningsmotståndare. Ett par år senare byggdes Auschwitz ut till en dödsfabrik där 1,1 miljon människor, de allra flesta judar från olika delar av Europa, på löpande band fram till 1945 mördades och skändades.
Ja. 1,1 miljon.
Det var in i denna miljö av gamla armébaracker, mörka fångkaserner, krematorieugnar och avrättningsplatser som Robert och Oscar guidades. Till tågspåren som leder in i förintelselägret Auschwitz II-Birkenaus käftar. Till bergen av offrens persedlar. Till utställningarna och minnesmärkena. Till de hemska vittnesmålen om tortyr, medicinska experiment och döden i gaskamrarna.
– På plats pratade vi mycket med varandra om hur systematiskt mördandet var upplagt. Det gör det hela ännu vidrigare, tycker Oscar.
Bland det mest gripande, tyckte reskamraterna, var att höra berättelserna om nazisternas utstuderade selektionsprocess – och hur deras offer sällan kunde föreställa sig vidden av vad som väntade. Hur de fråntogs sina ägodelar med löften om att snart få dem åter. Hur de skildes åt från sina nära och kära. Hur de delades in i en grupp för arbetsföra och en grupp som fördes bort – och aldrig kom tillbaka.
– Högarna av barnskor. Det var mycket otäckt att se, säger Robert.
Resan till Auschwitz var mer än ett besök på en viktig historisk plats. Den var också en påminnelse om att det 2018 utanför dödslägrets grindar finns mörka krafter som frodas av tanken på att selektera, dela upp och utrota andra människor så som SS gjorde då.
– Jag hade lite invandrarfientliga åsikter när jag var tonåring. Men nu förstår jag bättre, säger Robert.
– Det är viktigt att förstå vad som hände i Auschwitz och ta den kunskapen med sig hem. Det finns förnekare överallt som behöver bemötas också när de sista överlevarna är borta, säger Oscar.
– Det är tråkigt att det inte är så många kvar som var där och kan berätta. Det är ju inte så att någon skulle lyssna på mig på samma sätt som på en jude som faktiskt upplevde Auschwitz, säger Robert.
Åtminstone vi har lyssnat.