Det är tisdag och tidig eftermiddag i Musikens hus. Undervisningslokaler är en bristvara för Kulturskolans lärare i Katrineholm, så i sann Cajsa Warg-anda tar de vad som finns till buds. Om en stund kommer en elev som förutom att spela sitt instrument är en hejare på Rubiks kub. Sånt vet Ola Halvarsson. Han sitter på scenkanten i stora salen och pysslar med sina instrument. En solstråle letar sig rakt in på stålgrått hår och isblå ögon i den i övrigt tomma lokalen. Men det känns fel att nämna stål och is i samma mening som Katrineholms-Kurirens kulturpristagare, för en mjukare och vänligare människa är svår att finna.
Tre dagar tidigare, i en nästan fullsatt Tallåsaula. Ola Halvarsson, medlem i Katrineholms symfoniorkester, sammanför den rollen med den som ledare för Kulturskolans Stageband och rollen som solist i egna stycket "Dyningar". Allt på samma scen samtidigt, eftersom de båda orkestrarna gör gemensam sak av höstens första konsert med symfoniorkestern. Levande saxofonlegenden Nisse Sandström, också solist denna afton, sitter bredvid pulten på scenen och njuter. Mannen bredvid mig i bänken blundar, med ett leende på läpparna. Publikens reaktion på soloframträdandet är varm och glad.
Ungefär så där är det hela tiden med Ola Halvarsson. Där musiken händer i Katrineholm, där finns han. Som musiker, dirigent, arrangör eller pedagog. Men han puttar alltid musiken och musikerna framför sig och tycks inte ha något som helst behov av att själv stå i strålkastarens ljus.
Han började i Katrineholms storband 1978 och kom att leda bandet i tio år från 1990 till det lades vilande. Nu leder han Kulturskolans storband, som numera heter Stageband och består av både elever, lärare och andra musiker. På somrarna leder han också den populära jazzkursen på Åsa folkhögskola, nästa år blir det 20-årsjubileum för den. I somras var han en av initiativtagarna till Katrineholms nya jazz- och bluesfestival, och som en extra klang i en redan tonrik tillvaro spelar han teatermusik på Östgötateatern sedan 20 år tillbaka. Nästa år väntar medverkan i "Camera", en nyskriven musikal om Ingrid Bergman.
Ola Halvarsson är född i Olofström och familjen bodde i Skåne de första åren av hans liv. Så kom Halvarssons till Flodafors när Ola var fyra.
‒Handlarn i Floda undrade säkert vad jag var för en lustig liten figur i träskor. Han förstod väl inte något av det jag sa.
Men på barns enkla vis gled fyraåringen raskt över från skånska till sörmländska. Snart väcktes ett musikintresse. Blockflöjten, den där som för vissa av oss var mer ett straff än en lycka, kom in i hans liv.
‒Musikledaren Rolf Berlin blev min första musiklärare, och kom senare att bli min kollega. Sen, i fyran ungefär, började jag spela klarinett.
Acker Bilk, brittisk jazzklarinettist, blev en av de första idolerna.
‒Han hade en klarinett med vitt munstycke och en sådan fick jag hyra.
Unge Ola lärde sig första delen av hiten "Stranger on the shore" på gehör, men minns hur det tog stopp när det blev lite mer komplicerat.
Det skulle dock inte dröja innan han klarade hela stycket, även om han minns de första åren med klarinettlektioner som aningen plågsamma.
‒De kunde handla om långa toner i en hel månad. Ibland undrar jag hur jag stod ut.
Kanske, tror han, har han sin inneboende nörd att tacka för att han inte lade instrumentet på hyllan. Att jobba med detaljer och delar, att plocka med instrument och kunna laga vid behov, har han haft nytta och glädje av i alla år.
Ola Halvarsson fortsatte med klarinetten under skoltiden och läste till gymnasieingenjör, med fjärde studieåret i Norrköping.
‒I trean på gymnasiet fick jag det enda pris jag någonsin fått fram till nu: 500 kronor i Rotarystipendium som räckte till tågbiljetter ett helt år så att jag kunde spela klarinett på Borgarskolan i Stockholm.
En dröm om att göra musiken till yrke fanns hos Ola Halvarsson. Den såg han till att förverkliga, genom studier på Musikpedagogiska institutet i Stockholm. Tidigt under studietiden hoppade han in som timlärare på Sjöholms skola.
‒Mina första elever är nu en bit över 50.
1978 började han på heltid som lärare på Katrineholms musikskola, nuvarande kulturskolan. Året därpå blev han fast anställd. Från 80-talets slut till 2005 var han också träblåslärare på Åsa folkhögskola.
Det är enkelt att förklara varför han har stannat på Kulturskolan och i läraryrket i alla år: han älskar det han gör.
‒Att undervisa, mötet med ungdomar, det är väldigt roligt. Man behöver inte bli yrkesmusiker, men det är viktigt att trivas som elev.
Han finner också glädje i att komponera och arrangera musik. Det har Kulturskolan och många andra haft stor nytta av, inte minst i samband med storföreställningarna vartannat år. För några år sedan kände Ola Halvarsson att han ville få lite mer teoretiska kunskaper kring arrangering och komposition och gick en utbildning på halvfart vid Örebro universitet.
Och så tycker han allt mer om att spela.
‒Det blir roligare och roligare. Skönt att det inte är tvärt om, säger han leende.
Förklaringen ligger antagligen i att han nu vågar njuta på scenen.
‒Jag var väldigt självkritisk när jag var yngre. Nu är jag mer tillfreds med mig själv.
Som lärare och utövande musiker möter han all musik, från ungdomarnas hiphop till jazzen och den klassiska musiken som är honom närmast. Men han skiljer inte genrerna åt.
‒Egentligen finns det bara bra och dålig musik, inom alla genrer.
Den 29 oktober på Safiren blir det garanterat bra musik, för Ola Halvarsson lovar att spela när han tar emot Katrineholms-Kurirens kulturpris under Litterär afton.
Kanske går det inte att sammanfatta över 40 år av toner – och många fler som komma skall – i en enda melodi. Men han gör det bra i en enda mening:
‒Jag har haft så himla mycket roligt.