När jag födde mitt första barn skrek jag så högt att jag kände mig nödgad att be förlossningspersonalen om ursäkt (en blir väldigt generös av lustgas). Barnmorskan himlade med ögonen åt ännu en blivande mor som trodde sig vara först i världen med att skrikföda fram en liten unge.
Skrikandet var helt klart en hjälp i födandet. Oklart dock hur det hjälper mot fobier. Jag klarar små spindlar i sovrummet, men när de är stora och håriga kommer det. Skriket. Det börjar lite gutturalt, utvecklas till ett öronbedövande vrål och avslutas med Pernilla Wahlgren-tonen fyrstrukna ciss. Minst.
‒Jaha, en spindel, är den kärva kommentaren som vanligtvis sipprar ut från något av barnrummen.
Härom dagen var jag en halvmeter från att kliva på en orm. Jag hann aldrig se huvudet, men är bombsäker på att det var en huggis. Ormar är det värsta jag vet, värre än håriga spindlar. Skriket? Ja, ni förstår. Det började vid vägen mellan Julita gård och Äsköping och ekar antagligen fortfarande bortåt Näshulta till. Finns det månne ett skäl till att naturen har ombesörjt så att ormar har väldigt taskig hörsel?