Den 2 juni 2016 landade han i Mongoliets huvudstad Ulan Bator för att inleda det som skulle bli hans största äventyr på egen hand. Sedan dess har han tillsammans med antingen kamelen Houdini i Mongoliet, och kamelen Goliat, i Kazakstan, vandrat i snö, öken, hetta, sandstorm och regn för att ta sig till sitt mål, det Kaspiska havet.
– Jag vandrade längs med sidenvägen bland annat, men rutten valdes för att jag ville göra vandringen med kamel. Det finns bara två stora länder där man utan större problem kan göra en sådan här vandring ganska fritt, och det är Mongoliet och Kazakstan. Mitt mål var att lära känna nomadkulturen och människorna i den och att pressa mina egna gränser. Sen ville jag ha en revansch på att vandra med kamel sedan Sahara-äventyret, berättar Marmorbyns egen äventyrare.
Christian Bodegren har otroligt mycket att berätta vid sin hemkost och historierna avlöser varandra. Varje enskild händelse leder honom in på något nytt och många intressanta sidospår uppstår. Men det som han har i spretig entusiasm i sitt berättande, kompenserar han med stenkoll under sitt äventyrande. Där är det noggrannhet som gäller.
– Planeringen är otroligt viktig, och nästan halva nöjet. Det är bra att få längta, men samtidigt måste man vara beredd på att planerna kan ändras. Förändringen är en del av äventyret, men man måste vara smart och minimera riskerna när man är ute på en expedition själv. Hade jag, eller min kamel, brutit benet på grund av ett slarvfel, så hade vi dött där ute, berättar han.
Solovandringen är hans tredje långa äventyr som han gör offentligt. Tidigare har han paddlat kajak i Amazonasfloden och vandrat med dromedarer i Saharaöknen, men att upptäcka, resa och att vara nära både djur och natur har funnits med Christian Bodegren sedan barnsben.
– Äventyret började när man var liten. Barndomens lek och nyfikenhet på vad som skulle finnas bakom knuten här hemma, är samma nyfikenhet som driver mig i dag, bara det att när man är vuxen kallas det äventyr, berättar han och skrattar.
Tillsammans med brodern och barndomsvännerna blev Marmorbyn en utmärkt utgångspunkt för upptäcktsfärder och lek. Äventyraren berättar att det inte finns någon specifik brytpunkt i hans liv där han valde att ta steget till att äventyra, utan att det hela tiden funnits med. Att börja vandra på hemmaplan och runt om i Sverige var en inkörsport som slutade i den längsta solovandringen med kamel i modern tid. Men det var inte bara enkelt.
– Den första utmaningen var ju att få tag på en kamel på plats, men sedan tog det en månad ungefär att lära känna och få en bra kontakt med kamelen. Houdini, som var den första jag vandrade med, var duktig på att rymma, men ganska lugn och gosig. I och med att han skulle bära 100 kilogram packning så var man tvungen att ha bra koll, för jag hade inte haft en chans om han försvann mitt i vandringen och inte kom tillbaka, berättar Christian Bodegren.
God kontakt med kamelen var alltså det första steget, men hela äventyrarens vandring bestod av praktiska utmaningar och att mentalt peppa sig själv trots kyla, obekväma förutsättningar och enformighet.
– Jag vaknade när det blev ljust, packade ihop lägret och lastade kamelen i ungefär tre timmar, sedan vandrade jag sex till sju timmar om dagen innan jag slog läger igen. Ibland blev jag inbjuden och fick bo hos människor jag mötte på vägen eller när jag var tvungen att fylla på proviantförrådet. Jag kunde bara bära med mig en månads mat och en extra veckas nödproviant, men jag var höll mig ändå relativt nära byar och städer hela tiden, säger Christian Bodegren.
Tack vare att han kommit in i rutinerna under sommaren och hösten klarade han av det som många trodde han skulle misslyckas med – den kalla och långa vintern. Från sommarens 30 plusgrader sjönk temperaturen till 30 minusgrader och förutom vinterkläderna så hade Christian Bodegren i mångt och mycket samma utrustning och packning med sig under hela vandringen.
– Det var kallt, mörkt och dagarna blev kortare. Så länge det fanns snö fick vi tag på vatten, men mat till kamelen var svårare. Man frös hela tiden och kläderna och tältet stelnade av fukt. Jag fick sova med strumporna i armhålorna för att ha något varmt på mig när jag stoppade i fötterna i de stelfrusna skorna på morgonen. Man frös och hade svårare att laga mat, så jag gick ofrivilligt ned 10 kilogram under vintern, säger han.
Trots att han flera gånger ville ge upp gav han sig inte och när våren äntligen kom till Kazakstan började han inse att målet var nära. Den 30 maj nådde han det Kaspiska havet och var därefter tvungen att skiljas från sin andra reskamrat, kamelen Goliat.
– Han var lite tuffare än Houdini, men vi kom varandra nära. Jag kunde sätta mig ned och luta mig mot honom när vi slagit läger och känna hans hjärtslag igenom ryggen, det var en otrolig känsla. Det kändes riktigt jobbigt att skiljas åt båda gångerna, säger Christian Bodegren.
Nu när han har varit hemma i en vecka är det nya, men kanske lite mindre dramatiska, äventyr på gång. Två veckors arbete på oljerigg är inplanerade, förutom grillkvällar med barndomsvänner och umgänge med familjen.
– Det är väldigt härligt att vara hemma och det känns både skönt, men också tomt, att inte hela tiden ansvara för en annan varelse. Däremot är det bara att börja om nu, hitta lägenhet, jobb och komma tillbaka till rutiner. Men redan nu har jag ju en plan för nästa äventyr, berättar äventyraren som förbereder en film av och föreläsningar om kameläventyret i Mongoliet och Kazakstan.
Vart han åker nästa gång vill han inte berätta, men han avslöjar att det förmodligen kommer att bli kortare.
– Jag vill gärna åka iväg varje vinter och sedan tjäna ihop pengar till nästa resa på sommaren, säger Christian Bodegren.