Det borde vara ett enkelt och moraliskt rätt beslut i dag - att äta vegetariskt - speciellt om man som jag bor i Stockholm och nästan hela ens vänskapskrets säger nej till kött. Med de två förutsättningarna borde övergången till ett köttfritt liv nästan ske automatiskt. Visst det hade nog blivit så om det inte var för bacon. När tanken på doften av stekt bacon kommer till mig, vattnar det sig i munnen och jag börjar planera dagens middag.
Och äter jag middagen ensam så blir det nästan alltid något med bacon, så är det. Innan köttet ligger i stekpannan så tänker jag att det här är fel. Jag vet att WHO har klassat köttet som cancerframkallande vilket gör att man jämför bacon med cigaretter. Jag vet också att boskapssektorn står för 18 procent av de mänskliga växthusgasutsläppen och jag vet att många grisar lider något fruktansvärt på grund av bland annat mig.
Jag tänker på mina misslyckade försök att äta helt vegetariskt och jag känner skam. Men skammen försvinner så fort doften av det stekta köttet når min näsa. Jag är inte helt ensam i vänskapskretsen med förkärlek till just bacon, Hannes finns där också. När jag för några veckor sedan träffade Hannes och en tjej han spenderar allt mer tid med så visade det sig att hon också var en vän av bacon.
Ett underligt lyckorus spred sig i kroppen samtidigt som hon föreslog att vi skulle gå till kaféet strax nedanför Vitabergsparken och äta en varsin baconfylld smörgås och dricka en öl. Vi kommer bli bra vänner tänkte strax där efter när den första vårsolen värmde oss och de båda kysste varande. Det hela gjorde mig lycklig.