Filip Rautiainen är en till synes vanlig 9-åring som tycker om att leka med kompisar, hoppa studsmatta och läsa ungdomsdeckare. Det är svårt att tro att han redan har gått igenom mer än många andra barn i hans ålder.
När Filip lyfter på tröjan syns spåren. Ett stort vågrätt ärr går rakt över magen och vittnar om två operationer. Under höger nyckelben sitter nästa tecken. Ett plåster efter en så kallad port a cath, en venport med en slang som går ner till hjärtat och hjälper cellgifterna att snabbare spridas i kroppen. Den var också till för att Filip inte skulle få huden sönderstucken av alla sprutor.
- Jag kunde känna slangen här och spela på den med fingrarna, säger Filip och håller upp venporten framför bröstet.
Allting började för drygt fyra år sedan. Filip hade genom en olycka fått en blödning i levern då läkarna upptäckte tumörer på båda njurarna. Därefter började två år av cellgiftsbehandlingar och operationer.
Men Filip har också fått ta emot blod. Dels under operationerna, dels för att läkarna inte skulle behöva göra uppehåll i cancerbehandlingen.
- De goda cellerna återhämtar sig fortare, men väntar man för länge mellan behandlingarna finns det risk att även de onda cellerna återhämtar sig, berättar Filips pappa Timo Rautiainen.
Sista halvåret fick Filip en högriskbehandling. Då fick han också ta emot trombocyter, blodplättar som separeras från blodet vid blodgivning. Besöken på sjukhusen i Uppsala och Eskilstuna blev en livsstil.
Filips pappa har varit blodgivare sedan slutet av 1980-talet. Mamma Åsa blev blodgivare när Filip var sjuk.
- Vi har sett vilket stort behov det finns av blod och vilken nytta det gör. På sjukhuset var det alltid något barn som gick omkring med en blodpåse på en droppställning, berättar Åsa Rautiainen.
Men även om Filip var svårt sjuk var det ofta full fart med de andra barnen på barncanceravdelningen. Bland annat på cykel. Filip cyklade och mamma Åsa sprang efter med blodpåsen.
Alla sjukhusbesöken och nålsticken har dock inte gjort Filip rädd för nålar. Det är snarare roligt att bli stucken. En gång vid en provtagning spräcktes ett blodkärl och sjuksköterskan var tvungen att sticka igen.
- Då blev det en stor bula här, säger Filip med ett leende och visar på handen.
En gång har Filip fått återfall och familjen fick åter ett chockbesked från sjukhuset. Det var tvunget att börja om behandlingen. Att kunna få blod har varit en avgörande del för att kunna hålla igång cellgiftsbehandlingarna och för att Filip skulle orka när hans blodvärde var lågt.
I dag är Filip färdigbehandlad, men ännu inte friskförklarad. Var tredje månad går han på kontroller, kontroller som kommer att fortsätta tills han fyller 18 år.
- Vi tar ingenting för givet längre, och man önskar ju såklart att det fanns fler blodgivare. Men Filips cancer är ändå lindrig jämfört med dem som drabbas av leukemi, säger föräldrarna Timo och Åsa Rautiainen.