Margot Wallström representerar Sverige bäst i EU. Bättre än Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt, enligt en undersökning av Moderaterna.
Det finns ett problem med inställningen.
Margot Wallström representerar inte Sverige i EU. Hon är EU-kommissionär, tjänsteman, och representerar därför hela EU. De som representerar oss är politikerna i EU-parlamentet och regeringens representanter i ministerrådet.
Hur länge har Sverige varit med i EU? I snart 15 år. Ändå har många svårt att hålla isär de mest grundläggande begreppen. Vem som gör vad och varför i EU framstår fortfarande som diffust och abstrakt.
Jag skriver inte det här för att moralisera. EU har varit, är och kommer alltid att vara en svårforcerad historia. Och det beror framför allt på att den är en kompromiss mellan en mängd intressen. Eftersom ytterst få vill ha ett Europas förenta stater återstår bara förhandlingar och komplicerade beslutsvägar. Så blir det i en organisation som ständigt rör sig mellan den nationella och den överstatliga, europeiska, nivån.
I valet till Europaparlamentet om några veckor kommer många av partiernas kandidater att framställa sig som försvarare av nationella, svenska intressen. I själva verket är deras uppdrag det rakt motsatta. Om till exempel Marit Paulsen, Folkpartiets etta på kandidatlistan, väljs in i parlamentet blir hennes utgångspunkt inte Sveriges utan Europas intressen.
Varför det?
Därför att hon blir tvungen. Vill Marit Paulsen få något uträttat måste hon ta hänsyn till synpunkterna från fler än 700 parlamentariker från 26 länder. Hon kan, lika lite som någon annan i Bryssel, inte köra sitt eget race. Hennes koppling till Sverige ligger nästan enbart i att hon valts av svenska väljare. Politiken som hon och andra EU-parlamentariker, svenskar som övriga, driver är aldrig nationell utan europeisk.
Försvarar våra intressen gör däremot regeringen, men nästan bara på papperet. Ett svenskt statsråd tar mycket sällan strid mot övriga länder. Alla vet var de har varandra och vet precis hur långt de kan gå. Medlemsstaternas åsikter grupperas istället runt olika intresseområden och frågeställningar: frihandel, miljö, jordbruk och så vidare.
Kandidater som sveper in sig i den svenska flaggan tror att väljarna varken vill eller kan förstå EU. Att tala om att uträtta något för Europa anses vara en belastning. Jag tror inte att väljarna egentligen är så inskränkta. Problemet är att informationen om vad som sker i EU är så ytlig och sporadisk att många har svårt att förstå vad som står på spel och därför väljer att rösta – den minoritet som tar sig till vallokalerna – på sitt ”eget” parti och dess nationella retorik.
Om jag får komma med en uppmaning: rösta på den som talar minst om det svenska och mest om det europeiska intresset.