Jädra Björn och Benny. Jag hade hittat soundtracket till "Mamma Mia 2 – here we go again" och sedan var det kört. Lätt rörd var jag redan av Chers version av "Fernando". Men när Meryl Streep, Amanda Seyfried och Lily James sjöng "My love, my life" och texten var omskriven från sorgsen kärlekssång till att handla om kärleken till ett barn, då brast det.
Kanske har det att göra med tiden i livet, att plötsligt ha ett barn som står i begrepp att flyga ur boet. Men faktum är att jag länge har grunnat på varför Benny Anderssons musik och Björn Ulvaeus texter slår an sådana känslosträngar.
Svaret på funderingen är egentligen enkelt: genialiskt snickrade toner går direkt till hjärtat, och popmusik som har fortsatt liv efter 45 år bär förstås genidrag i kompositionen.
Utan denna musik ingen "Mamma Mia" eller "Mamma Mia 2". Det som får allt att funka är det faktum att det låter Abba, men att det är superstjärnor som framför låtarna. Detta är förvisso inte alltid lyckat; Stellan Skarsgårds sångröst är gudskelov bortklippt i uppföljaren (och är själv tacksam för det). Colin Firth sjunger hellre än bra och man kan inte annat än hålla med Varietys recensent om att Pierce Brosnans sång i första filmen lät som den kom från en säl som hade en pingisboll på tvären i halsen.
Här kliver i stället Lily James och Amanda Seyfried, utmärkta sångerskor, fram och lyfter filmmusiken tillsammans med Cher som spelar Sophies mormor i "Mamma Mia 2". Meryl Streeps älskade karaktär Donna har gått bort i filmen men sjunger lite här och där ändå.
Cynikern kan säkert hitta skäl att inte gilla "Mamma Mia"-idén om fullskaligt filmpartaj med några av de mest älskvärda skådespelarna, en grekisk semesterdröm och världens bästa popmusik i ett enda solsprakande paket. Själv har jag ofta fyllt på med en dos "Mamma Mia" när jag har varit lite nere de senaste tio åren. I skrivande stund är jag nästan sjukligt förväntansfull inför att få se uppföljaren.
Och jo, jag har näsdukarna redo.