Det var söndagen före påsk, en vacker och solig dag. Björn och Gerd Andersson och deras två taxar gick ut på långpromenad i trakten runt Viala och sjön Kolsnaren. Björn Andersson är först tveksam till att berätta i tidningen vad han och hustrun var med om, men tänker sedan att deras historia kanske kan mana andra till försiktighet på isen.
‒Jag har alltid haft respekt för isar, men vi brukar gå en runda över isen. Isen utanför oss här var 40 cm tjock och helgen innan var det en bil som körde på isen genom sundet vid Killingudden, där vi gick, säger han.
De gick först en lång runda på land, men gick sedan ned på isen vid Killingudden, vid sundet över till Skenässidan.
‒Jag sa till Gerd att det nog är sista gången vi går på isen i år. Det var lite mörka fläckar, men isen var bra annars.
Men mitt i sundet mellan Killingudden och fastlandet på norra sidan gick Gerd Andersson igenom.
‒Hon blev alldeles stel, apatisk. Jag slängde mig åt sidan för att komma till fast is, men jag gick också igenom och hamnade i samma vak.
Trots att både paret och en av deras taxar låg i det iskalla vattnet fick inte Björn Andersson panik.
‒Jag ska inte säga att jag var lugn, men jag var helt fokuserad på att få upp Gerd.
Han fick tag i hunden och slängde upp den på isen och lyckades få upp sitt ena ben på iskanten och rullade upp på isen. Han ropade på hjälp, men ingen kom till undsättning.
Sen när jag var uppe skulle jag få upp Gerd, men när jag vände mig var hon borta.
‒Sen när jag var uppe skulle jag få upp Gerd, men när jag vände mig var hon borta. Jag hoppade i igen och dök efter henne och fick tag i hennes kläder och drog upp henne. Sedan skulle jag själv upp igen, men då låg Gerd med ryggen mot mig och när jag drog i hennes jacka hasade den upp och hon gled neråt . Jag vet inte om jag fick mer krafter, men jag fick tag i hennes byxor i stället och fick upp henne.
Hasande på mage tog sig paret bort från vaken mot småöarna i sundet.
‒Jag bedömde att det skulle vara grundare där.
Några isdubbar hade de inte med sig.
‒Jätteklantigt. Men jag trodde ju att det skulle vara 40 cm tjockt. Men nu efteråt har någon på Skenässidan sagt att det där sundet är lurigt.
När de kom hem var de genomvåta. Björn Andersson hade sin sons "hockeyoverall" på sig och dessutom flera lager undertröjor, som han tyckte isolerade mot kylan och även hjälpte honom med flytkraften i vattnet. På kvällen kom tankarna.
‒Jag har tänkt på vad som skulle ha hänt om vi båda kommit under isen. Hur skulle vi hitta vaken igen? Vi kommer nog aldrig gå i sundet mer. Man ska känna sig väldigt trygg på isen. Det är oerhört viktigt att vara vaksam. Det är inte fel att ha ett rep med sig heller, men det har man ju aldrig, säger Björn Andersson.
Han tänker att folk kanske undrar vad de alls hade på isen att göra.
‒Men det är ju så otroligt vackert. Så rent och fint, i jämförelse med vägarna när det är snösmältning, säger han.