Jag har inbillat mig att politikerföraktet minskat på senare år. Så tycks inte vara fallet. Jag börjar rent av ana en begynande och dessvärre smittsam demokratisk ohälsa.
Somliga politiker, tyvärr alltför många, skyller på att det de kallar ”media”. Själva har de sällan gjort sig förtjänta av minsta lilla misstro.
I torsdags presenterade en valberedning ett förslag till ny partiordförande för Socialdemokraterna, Håkan Juholt. Själv tyckte jag att han gjorde en strålande insats på presskonferensen, som jag följde via SVT. Jag insåg visserligen att han mera framstod som en genuint lantlig gråsosse än som någon i-Padkramande hembygdsföraktare. Men här kom en man som kunde tala med, eller åtminstone till partifolket på ett sätt som borde inge något slags förtroende.
Håkan Juholt har den till synes omöjliga uppgiften att, som det sagts, vrida partiet till vänster samtidigt som han måste försöka dra tillbaka väljare från Moderaterna. Det verkar inte logiskt, men en av finesserna med politiken är just att den inte alltid är logisk.
$1
Liknar föraktJag minns Juholt från S-kongressen i Göteborg 1993. Jag imponerades av hans debatteknik i kombination med den energi han utstrålade, Därför har jag genom åren lagt märke till honom då och då i olika sammanhang. Och trots någon lustig felsägning i inledningen till presskonferensen i torsdags imponerades jag än en gång. Nu kan väl s-sympatisörerna unna sig att bli lite glada, tänkte jag.
Så verkar det inte ha blivit. Bland mina s-vänner på Facebook – jo, jag har en del – har jag särskilt följt de så kallade trådarna hos ett par namnkunniga. En vänster- och en högersosse. Och trots att Juholt huvudsakligen påstås ha haft sitt stöd i vänsterfalangen är det där jag möter en nästan oresonlig, fortsatt bitterhet. Mot partiet, mot varadra och mot den föreslagne partiordföranden. En bitterhet som liknar förakt!
Det är visserligen på Facebook och min vänstersossefacebookväns vänner är knappast särskilt representativ för rörelsen som sådan. Men ändå. De så kallade sociala medierna anses ju, åtminstone i vissa kretsar, vara av viss betydelse för samhällsdebatten.
Konsekvens
Det är klart att det finns en anledning till bitterheten. Politiker som trätte inbördes och en valberedning som inte klarade av situationen. Massmediernas rapportering, visst. Men den var ju en konsekvens av tillkortakommandena.
Vilka är det som har ansvaret för att föraktet uppstår? Det kan väl inte bara vara några högljudda bloggande, facebookande och twittrande väljares fel?
Det finns politiker, som tror att föraktet kan hejdas genom att tysta ”bråkmakarna”. En enligt min mening vanligtvis klartänkt politiker, landstingsrådet Åsa Kullgren (S), agerar nu i panik genom att försöka tysta en opinion som bland annat gjort sig hörd i medier som hon inte förfogar över. Det i ett skede när sakargumnten tryter.
Bakgrunden är, mycket kort sammanfattad, att några landstingspolitiker gav sig själva högre arvoden än vad som godkänts av landstingsfullmäktige. Politikerna har försökt försvara sig med att totalkostnaden för arvodena hölls inom den beslutade ramen och att de höga arvodena senare godkändes retroaktivt. Men med undantag för Lotta Finstorp (M), som sent omsider bestämt sig för att betala tillbaka det hon fick för mycket, behåller övriga sin, faktiskt, från början icke godkända arvodeshöjning.
Inte lätt
I Nyköping har 200 människor protesterat mot detta på torget. Som ofta blir fallet vid protestaktioner av skilda slag finns det några som glömmer att ta med sig förståndet och tar till idiotmetoder. Då gör politikerna bort sig ännu mer genom att påstå att det är SN:s fel! Detta eftersom tidningen publicerat en del insändare som politikerna anser att SN:s ansvariga utgivare borde ha refuserat.
Att protestera mot konsekvenserna av sina beslut är ett ganska effektivt sätt att öka politikerföraktet.
Det är sannerligen inte lätt att vara politiker. Debatten om skolan och Katrineholms Logistikcentrum borde egentligen vara två debatter. Förtvivlade lärare dignar unde ökade arbetsbördor och ser hur det blir allt svårare att få pengarna att räcka. Politiker och överordnade tjänstemän bollar fram och tillbaka med olika räkneexempel, men säger bara att det inte finns mera pengar.
Värd att misstros
Samtidigt kan alla se att kommunens investeringar i Logistikcentrum totalt kan beräknas till ungefär 180 miljoner kroor fram till år 2014. Att då säga att det inte finns pengar låter ju inte riktigt klokt. Den retoriken är inte värd annat än misstro. Ändå kan det faktiskt förhålla sig så att satsningen på Logistikcentrum är just klok. Men en viktig förutsättning är att de ansvariga politikerna trovärdigt visar att satsningen inte går ut över skolan. Det förutsätter att de klargör att skoldebatten är en sak och debatten om risktagandet i Logistikcentrum en annan. Men det förutsätter i sin tur att de går in i debatten. Annars växer misstron lätt till förakt.
Politik är retorik, brukade Göran Persson säga på den tiden han var kommunal skolpolitiker i Katrineholm. Det ligger en del i det. Politikerna måste möta föraktet med sakligt grundad retorik i stället för att visa förakt mot väljare. Retoriken måste handla om att politikerna med fast ödmjukhet förklarar sina beslut och visar att de tar konsekvenserna av dem.