Om mig:
– Jag är en normbrytare själv. Redan på gymnasiet började jag intressera mig för könsidentitet, könsroller och sådana frågor. Intresset väcktes genom att jag dragshowade på svenskalektionerna, på dramalektionerna och i pjäser. Jag tog alltid kvinnoroller, med billiga maskeradperuker och klänningar från mammas garderob. Jag såg då hur mycket utsidan formar våra insidor. Det hände något när jag inte hade jeans och någon tråkig tröja, och folk hade helt andra förväntningar på personen de såg framför sig.
– Vi formar oss genom att vi speglar oss i andras ögon – och då kan vi också forma om oss.
Om normer:
– Jag utbildade mig till journalist och fotograf. Jag skrev för tekniska tidningar, tv-spelstidningar – redaktioner där det bara var män som jobbade. Det fanns inget genustänk alls, jag märkte inget kritiskt tänk om hur kvinnor och män framställdes olika i tidningarna. Jag märkte att det fanns ny mark att bryta och pluggade genus. Jag började tänka på vad jag styrts av som fotograf, jag märkte att jag själv behandlade folk olika med kameran och att jag själv lyckats pricka in alla klassiska ”genusfails": kvinnor skulle le, vara flörtiga, mjuka och slänga med sitt hår, de togs ur sin miljö och bilden fokuserade på utseende, inte på deras yrke. Kvinnor fotograferades ofta mer i hemmiljö, vackert klädda. Män fotades i sin arbetsmiljö, bilderna utstrålade kompetens och seriositet, män skulle se dominanta och smått aggressiva ut, med armarna i kors och en intensiv blick – mördarblicken, brukar jag kalla den.
– Vi pratar ofta om en begränsande kvinnobild, men det är lika viktigt att fokusera på mansbilden och vad alla ”mördarblickar” egentligen säger. Män får aldrig visa sig svaga, visa känslor, ge uttryck för femininitet. Den ingrediensen i mansrollen är dödlig… Titta också på att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken, jag tror att det är en konsekvens av att inte kunna prata om våra känslor. Män går hellre under än tappar masken.
– Men det finns mer än två sätt att vara på: det finns lika många sätt att vara på som det finns människor.
Om bildens roll i samhället:
– Bilderna visar oss vad som är möjligt, vad som är normalt och attraktivt, vad som är en normal kvinna, man, familj, hudfärg, sexuell läggning. Vi får en massa budskap om vad vi kan göra och hur vi kan vara genom bilder i sociala medier, barnböcker och media. Vi översköljs av bilder som tyvärr cementerar. Tänk på bilden som ofta ges av en chef, en sjuksköterska, en snickare, en barnmorska.
– Från tidig ålder får vi våra utsikter cementerade för vad vi kan göra, det blir väldigt påtagligt när man pratar med barn. Som berättelsen från verkligheten om sjuåriga Amanda som frågade sin mamma om en tjej kan bli professor. Ja, sa mamman. Men tjejen hade aldrig sett en kvinnlig professor och trodde inte på mamman. Mamman skrev om händelsen på Facebook och Amanda fick brev från kvinnliga professorer i hela Sverige. Hon fick en stjärnhimmel av förebilder. Den rollen kan man ta om man jobbar med bilder, eller tar bilder själv: att lyfta fram de som inte syns.
– Bilder kan vara en otrolig sprängkraft och vidga vår bild av vad vi kan göra av oss själva.
Om varför det inte räcker att prata om kön och jämställdhet mellan män och kvinnor:
– Vi har ett stort problem: vi vill att världen ska vara svart-vit och halkar in i ett vi-och-dom-tänk. Bilder kan lösa upp det. Normkritik är ett effektivt sätt att få syn på maktobalanser. Vänder man på rollerna blir mönstret ofta ögonskavande tydligt. Om vi fotograferar en man i stereotypa kvinnliga poser leder det ofta till skratt. Varför det? Varför är en pose förnedrande för en man men rent av önskvärd för en kvinna? Mycket som kodas som ”kvinnligt” har lägre status än det som kodas som manligt. En kille som sminkar sig och klär sig i klänning väcker oro, ”hur ska det går för honom?”. Egenskaper, känslor och plagg som tolkas som feminina innebär en risk för pojkar och män, du riskerar att tappa i status. Och män som bryter mot koderna riskerar till och med att utsättas för våld.
– När vi pratar om förebilder och om vem som får synas kan man inte bara prata om kön. Då missar man massor av maktordningar. Jag brukar prata om de sju diskrimineringsgrunderna som finns i diskrimineringslagen: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning och ålder. Sen kan vi lägga till klass, kroppsstorlek, geografi.
– Ofta är de människor som tar plats i media vita, smala medelklassmänniskor, utan några funktionsnedsättningar eller könsuttryck som går emot normen. Den som vill vara normbrytande och inkluderande speglar hela befolkningen, det gör att människor känner sig sedda och viktiga.
Om normbrytande bilder:
– Det är intressant att se vad som händer när gruppen som är van att se sig själv i media byts ut: den känner sig ironiskt nog förtryckt. Jag jobbade ihop med Gävle kommun och vi gjorde bildhandboken ”Bilder som förändrar världen”, en strategi för att spegla hela befolkningen. Länge hade de en bild på sin hemsida, för att illustrera fisket i Gavleån, av en medelålders man i gummistövlar. Första förändringen var att placera en liten flicka bredvid mannen – ett steg på rätt väg. Nu har man en bild på två kvinnor i slöja som fiskar. Den bryter mot den förväntade fiskarens både kön och etnicitet. En tysk man som såg bilden kände sig provocerad, ”jag känner mig inte välkommen att fiska där”. Som man är du så van att se gubbar som speglar dig, överallt, så du inser inte hur orättvist det är för folk som aldrig någonsin får känna igen sig.
– Det första vi behöver göra är att folk får vara synliga överhuvud taget, och inkludera utan att markera. Ofta är det så att homosexuella får vara med i samband med Pride, funktionshindrade bara när man ska illustrera tillgänglighet, muslimer när vi ska prata religion – det gör att man får representera en statisk identitet som avvikare från normen, i stället för att bara få vara en person, en människa.
Om hur långt samhället kommit med normbrytande:
– Vi har kommit en bit ändå. Dagens ungdomar är väldigt medvetna om normer och om vad genus är, många vet dessutom att de inte behöver definiera sig som kvinna eller man, utan som icke-binär. Men det kryllar fortfarande av könskonserverande bilder i reklam och media, vi tänker fortfarande väldigt binärt, i kvinnligt-manligt, i motpoler.
Så ser samhället ut när normerna är försvunna:
– Du känner inte att du behöver leva upp till några normer och ideal alls, utan kan vara precis som du är.