Redan som tio-tolvåring började Bengt Ejdwinsson skruva på pappans bilar hemma i Vadstena.
‒Farsan var otålig när han höll på med bilar. Han sa "nu får du ta över", när han ledsnade på att skruva. Det var på den tiden som man fortfarande kunde skruva själv, säger Bengt Ejdwinsson.
Första bilen var en folkvagn, en svart bubbla av 1956 års modell. Den köpte han som 17-åring. Britt Ejdwinssons första bil var en Saab av 1962 års modell med tvåtaktsmotor, som knattrade som en båt.
‒Mina föräldrar var inte bilintresserade. Jag vet inte var intresset kom ifrån. Jag reparerade lite själv och försökte hålla efter den, men mest tyckte jag att det var roligt att köra, säger hon.
I Vadstenatrakten, där Bengt Ejdwinsson växte upp, var det inte stora jänkare som gällde vad han minns, utan snarare europeiska småbilar, Opel, folkvagn. Man körde rally i skogen, ibland helt fritt, ibland i tävlingar.
‒Sen när det var färdiglekt åkte vi och åt på något motell. Det kunde vara tolv, ett på natten, minns han.
Några vinster var det inte frågan om i skogsrallyt.
‒Det kostar bara. Men vi var ett bra gäng, vi hade kul ihop.
‒Det blir inte mycket festande, när man håller på med bilar, eftersom man ju ska åka hem också. Man tjänade inte så mycket pengar heller, det var lätt att få jobb men lönerna var låga, säger Britt Ejdwinsson.
Att lönerna var låga syns bland annat i broschyren "Underhållsarbeten" för Volkswagen, från 1967. Broschyren hör till den folka som Bengt och Britt Ejdwinsson har i dag, en grön VW 1500 typ 1 från 1967. Det året kostade motorbyte 32 kronor. En helt ny motor, komplett, kostade 3 000 kronor.
‒Det var billigt redan då, 32 kronor för motorbyte, säger Bengt Ejdwinsson.
På 1970-talet hade familjen Opel och har än i dag kvar en knallgul Opel Ascona från 1973. Från 1990-talet har familjen haft Volvo.
Bengt Ejdwinsson arbetade som polis och även i tjänsten växlade bilarna.
‒Vi hade Chrysler Valiant som polisbilar först. Egentligen hade de en soffa i framsätet, men de byggdes om här i Sverige och fick två Saab-säten. Valiant var bra bilar, tysta och fina. Ett tag hade vi folkvagnar i tjänsten, men det var sådär. Det var svårt att få in och ut folk i baksätet när bilen bara hade två dörrar och man fick fälla fram framsätet. Sen blev det Volvo i tjänsten.
På uppfarten står i dag en Volvo och en Volkswagen, men till sommarens bilträffar är det de gamla bilarna som gäller.
‒Det roligaste är att åka på träffar. Vi åker på träffar i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Tyskland. I juni ska vi ner till Oschersleben på träff, säger Britt Ejdwinsson.
De tyska träffarna är stora, till Obschersleben kom 23 000 Oplar och 60 000 besökare. Man pratar bilar, jämför, ser hur andra har det, kör lopp och tävlar. 2012 kom paret Ejdwinssons gula Opel Ascona tvåa i sin klass.
‒Vi kom tvåa för att vi inte hade förbandslåda. Det ska vara allt i original, rätt sorts skruvar, rätt sorts slang, förbandslåda i original.
Men det finns också klasser att tävla i för dem som inte satsar på originalskruv och originalslang. I "show and shine"-klasserna kan allt som går att kroma vara kromat på bilarna ibland, berättar Bengt Ejdwinsson. Han gör allt på bilarna själv och paret kör ner bilarna till Tyskland själva, medan många andra ställer bilen på släp.
‒Nackdelen med nya bilar är att man inte kan göra något med dem själv. De ska in och ställa om allt i datorn, det bygger på att lämna in bilen och betala, vad det än är, säger han och Britt Ejdwinsson håller med:
‒Till och med spolarvätskan måste vara biltillverkarens egna märke, annars lyser lampan om att spolarvätskan är slut. Det är roligare med de gamla bilarna.