Efter en god natts sömn och efter en väl genomäten middag, nästan åt frosseri-hållet till, ombord på färjan kliver man av båten, i det här fallet Viking Amorella, och plötsligt trampar man finsk mark i det soliga men något kylslagna vårvädret.
En promenad från Södra hamnen, där färjan lägger till, till det stora Fisketorget tar någon kvart i anspråk. Och redan där, vid Fisketorget, möts man av en helt annan atmosfär än den man är van vid hemifrån. Det luktar förföriskt av stekt och rökt fisk från de många mobila små köken och tillhörande serveringar. Helstekt och friterad småfisk från finska Lappland går heller inte av för hackor, kan jag försäkra. Och den gamla ärevördiga saluhallen, uppförd år 1889, föräras naturligtvis också ett besök, där den ligger bara det berömda stenkastet från Fisketorget. Det är sannerligen inte svårt att fördriva några timmar bland alla tältstånden på torget.
Det märks att man lämnat Sverige – här hade väl hälsovårdsmyndigheterna varit framme och stängt allt i ett nafs, kan man förmoda.
Tält med snickerier, hemstickat, pälsar och hembakat bröd finns också att tillgå. Erkänner att det inhandlades en surdegslimpa av typiskt finskt snitt.
Men är du i kvinnligt sällskap så bär det så fort som möjligt av till ärevördiga Stockmanns varuhus – där ska det ju gu´bevars finnas allt. Stockmanns är ungefär motsvarigheten till NK i Stockholm, fick jag berättat för mig.
Men om man nu inte är så speciellt begeistrad i att ränna i varuhus – vad göra då? Jo, man släpper av ressällskapet i varuhuset och letar själv upp närmsta kafé och sitter där och filosoferar erforderlig tid – alltså den tid det tar för ressällskapet att stilla sin köplust…
Det närmaste kafé jag hittade låg i varuhusets bottenplan, Café Argos, hette det. Och där blev till att inta kaffekopp på kaffekopp à 2,50 euro. Allt medan sambon jagade runt i varuhuset.
I det här sammanhanget kan jag tala om att toaletterna för herrar finns invid hissarna på andra planet...
Det är faktiskt rätt skönt att bara sitta och iaktta människor som kommer och går på ett fik. Det här var av modellen ett finare fik – det såg man på gästerna. Var väl bara jag som föll ur den nobla ramen. Spacklade tanter i typ 70-årsåldern avlöste varandra efter att ha svept en liten flaska mousserande vin var, förnäma herrar i antagligen samma ålder smuttade på andra grejer.
Tänkte för mig själv: hur har de råd? Hemma är det ju rena krisen, pensionerna ska sänkas med 500 kronor per månad för de redan sämst ställda. Något svar kom jag aldrig fram till. Och medan jag satt där och funderade avbröts jag plötsligt av sambon, som naturligtvis inte hittat något att handla. ”Finns inget som passar.” Hade jag hört den kommentaren förut – någon?
Ok, då var shoppingen avklarad och man fick ändå lite tid över till sightseeing.
Så mycket av den varan blev nu inte, då tiden rann iväg som en klick smör i solskenet. Men ett besök i den pampiga Helsingfors domkyrka vid Senatstorget strax bakom fisketorget hann vi i alla fall med. Kyrkan började byggas år 1830 och invigdes 1852. En pampig skapelse som bär arkitekten Carl Ludvig Engels stämpel.
Strax intill, vid Skatudden, finns en annan imponerande byggnad – Uspenskijkatedralen (byggd 1862-1816) som är Nord- och Västeuropas största ortodoxa kyrka och som är ett synligt bevis på det ryska inflytandet över finsk historia. Väl värd ett besök, vilket den också fick.
Ja, detta är ungefär vad man hinner med under en snabbvisit i Helsingfors, om man nu inte på förhand planlagt sitt besök lite noggrannare, vilket nog är att rekommendera.
Men redan när man klev ut från besöket i domkyrkan hade man buffén på båten under tillbakaresan i tankarna. Ett nytt frosseri vid matbordet väntade, innan den här lilla lyxsemestern var till ända vid Stadsgårdskajen i Stockholm.