Bertil öppnar och hälsar välkommen in i lägenheten på Kerstinbodagatan. Födelsedagen, Bertil fyller 65 år på söndag, är anledningen till Katrineholms-Kurirens besök. Han är förberedd. På bordet i vardagsrummet ligger gulnade dokument och nyare vita från Bertils efterforskningar via myndigheter. När vi satt oss ner börjar Bertil visa och förklara.
- När min mamma och pappa dog var jag vuxen. Jag hade familj och barn, var själv pappa. Jag började gå igenom massor av gamla papper som mina föräldrar lämnade efter sig.
Det krävdes många läsningar innan Bertil förstod. Men i klartext stod det där. Uppgifterna som tog Bertils uppväxt ifrån honom.
- Titta här. Min mamma och pappa var inte mina föräldrar, de var min mammas föräldrar. Och tanten som bodde på vår gård, hon var min mamma. Hon dog när jag var 14 år. Hon hade leukemi, eller blodcancer som man sa på den tiden.
- Jag kommer ihåg henne som en snäll tant. Hon hette Margit och var sexton år när jag föddes 1945.
Om fadern står det bara okänd.
- Det är mest det jag undrar över. Vem är han? Och varför de aldrig berättade för mig hur det egentligen förhöll sig. Det kommer jag aldrig att få svar på.
Bertil har valt att gå vidare, att inte vara bitter. Men funderingarna kan han inte släppa. Samtidigt konstaterar Bertil att han hade en bra barndom.
När han var liten flyttade familjen från Ringarum utanför Valdemarsvik till arrendegården Starrnäs i Skedevi. Han gick i Stenbäckens skola och hemma fick han vara med och köra säd med häst och vagn till kvarnen i Strångsjö och vintertid timmerkälke i skogen.
När morfadern la ner jordbrukandet flyttade familjen till Forssa.
- Jag slutade skolan i åttan när jag hittade ett jobb. Det var som springsjas på Wahlströms bilservice på Stallgatan i Katrineholm. Jag var trött på skolan, men gillade motorer. Det gör jag fortfarande, ja, hela familjen gör det. Vi åker ofta på folkrace.
Tatueringarna skaffade han sig under några år till sjöss. 1967 hamnade tankern Bertil tjänstgjorde på i utkanten av ett krig. De låg ankrade i Haifa när sexdagarskriget bröt ut.
- Vi stod och tittade på och det smällde överallt. Men jag var aldrig rädd.
Att han fått prova på lite av varje är det som varit bäst i livet tycker Bertil som flyttat runt en del. I Katrineholm är han och frun Inkeri inne på tredje året. Sista jobbet hade han som vaktmästare på Kjesäter. Det blev 13 år innan knäna sa ifrån och Bertil gick i förtidspension för två år sedan.
I sin lilla, röda bil tar han gärna en tur. Han lyssnar på musik, Roy Orbison är favoriten, eller ser en film. Emellanåt besöker han sin riktiga mors grav som han hittade på Skogskyrkogården i Katrineholm.