Belinda, 22, fick ett nytt hjärta som 14-åring: "Hade varit död i dag"

Belinda Karlsson har precis sagt upp sig från arbetet som personlig assistent för att hoppa på en väktarutbildning. Fritiden spenderar hon helst i stallet med hästen Bella. Hon är en 22-årig Eskilstunatjej bland andra – med ett undantag. Hjärtat som klappar i hennes bröst har tillhört någon annan.

Övrigt2019-02-14 04:05

En lågt hängande sol vilar över trädtopparna som omgärdar gården i Tumbo utanför Eskilstuna. Belinda Karlsson leder sitt 13-åriga sto Bella ner mot hagen. Snön frasar under hovar och ridstövlar. Det märks att hästen har längtat efter det här. Ändå väntar hon tålmodigt. Belinda hoppar upp i sadeln, greppar tyglarna och så bär det iväg.

– Jag har ridit sedan jag var sju. Hästarna har betytt allt. Utan dem hade jag inte kommit upp ur sängen när det var som jobbigast. Jag hade en häst under operationen. Det var han som motiverade mig; nu skulle jag orka åka på tävlingar och hålla i gång utan att ligga och ha ont efteråt.

Belinda föddes med ett ovanligt och allvarligt hjärtfel. Sin första månad i livet spenderade hon på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Som femåring fick hon en pacemaker inopererad och innan hon fyllt sex hade hon genomgått åtta hjärtoperationer. När hon var åtta drabbades hon av fistlar i lungorna och den ena lungan kollapsade. Hon orkade långt mindre än kompisarna, men stretade envetet emot sitt handikapp.

– Jag har alltid varit envis. Min barndom bestod av att vara sjuk, men i mitt huvud var jag frisk. Alla har sagt att jag borde ta det lugnt, men jag har sagt nej. Jag klarar mig. Jag har varit jobbig ibland, men utan den inställningen hade jag inte överlevt.

Det har snart gått åtta år sedan samtalet som vände upp och ner på tillvaron och gav henne livet tillbaka. Samtalet kom från organkoordinatorn i Göteborg som meddelade att det fanns ett hjärta som skulle bli hennes.

Hösten 2010 fick en 13-årig Belinda det slutgiltiga beskedet. Utan ett nytt hjärta skulle hon inte överleva. Hon sattes upp på väntelistan för transplantation och månaderna som följde blev en enda lång väntan. Hon fick inte resa bort, skulle alltid ha telefonen med sig och väskan färdigpackad. Det kunde ringa när de minst anade det.

– Plötsligt kom samtalet. Jag hade varit på ridlektion och stod där i hallen i ridkläder. Det var kaosartat. Jag grät från det att de ringde tills dess att jag satte mig på flygplanet. Väskan var inte packad och jag fick med mig min lillebrors kläder i stället. Jag var så taggad på att bli frisk men samtidigt livrädd.

Operationen blev lyckad och sex veckor senare kom hon hem med energi som aldrig förr. Hon bara sprang och sprang och sprang. Först då kom insikten om hur sjuk hon faktiskt varit. Glädjen blev dock kortvarig. Ett halvår senare drabbades hon av smärtor i ena benet. Hon hade så ont att hon låg och skrek om nätterna. Vad som först antogs vara växtverk visade sig vara lymfom – lymfkörtelcancer.

– Min pappa brukar säga att det första jag sa var att, jaha, då har man cancer också. När man gör en hjärttransplantation får man en hjärtnalle och när man får cancer får man en cancernalle. Jag var jättestolt över att jag hade båda. Det var bara att fortsätta. Varför skulle jag inte klara cancern om jag hade klarat en hjärttransplantation?

Efter sex månaders cellgiftsbehandling hade cancercellerna försvunnit. Hon var stark nog att förverkliga drömmen om att börja på Strömsholms ridsportgymnasium. Livet kunde äntligen börja anta vardagliga former.

I dag lever hon ett liv som de flesta andra. Dagen till ära har hon sagt upp sig från jobbet som personlig assistent för att utbilda sig till väktare. Tankarna på den smärtsamma resa hon har bakom sig är för det mesta långt borta.

– Ibland kan jag få panikattacker när jag får ont någonstans och inte förstår varför. Jag blir rädd att det ska vara något fel med hjärtat eller att cancern ska komma tillbaka. Det var en jobbig tid och det sitter kvar i kroppen men jag tänker väldigt sällan på operationen.

Direkt efter transplantationen uppehöll hon sig mycket kring det faktum att hennes nya hjärta tillhört någon annan. Vems hjärta hade hon fått? Vad hade hänt som gjort personen till donator? Hur mådde de anhöriga?

– Jag tänkte på familjen och att jag kanske borde ta kontakt för att berätta att jag lever och att han eller hon lever kvar i mig. Det var många tankar och frågor – ville jag veta, ville jag inte veta?

Hon gjorde aldrig någon ansats att ta reda på vems hjärta hon nu bar på. I slutändan kändes det bättre att låta bli. Belinda vet att donatorn måste ha varit i ungefär samma ålder som henne själv och haft ungefär samma kroppsstorlek. Det räcker så. Att hon fått livet till skänks tack vare någon annans val att donera organ är en gåva hon hoppas få skicka vidare i framtiden.

– Jag vill donera allt jag kan donera. För mig är det självklart och jag tycker att det är jätteviktigt att skriva upp sig i donationsregistret. Om man själv dör kan någon annan leva vidare. Om inte någon tagit beslutet att donera hade jag varit död i dag.

Så blir du organdonator

Det finns tre sätt att ta ställning till organdonation:

1. Muntligt göra din vilja känd för närstående

2. Skriftligen, exempelvis genom att fylla i ett donationskort

3. Registrering i Socialstyrelsens donationsregister

Här kan du registrera dig i donationsregistret.

Tryckta donationskort finns att hämta på apotek och vårdcentraler. Kortet förvaras synligt, förslagsvis i plånboken.

Har du inte gjort din vilja känd utgår lagen från att du sagt ja till att donera dina organ.

Om den avlidnes vilja inte är känd har närstående alltid rätt att säga nej.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!