Öppet brev till styrelsen och ledningen i Sörmlands läns landsting
Dessa rader skrivs i oro och sorg, som närmar sig förtvivlan. Jag tror mig veta att ni och era medarbetare gör ett engagerat arbete för landstinget och dess verksamhet. Ni har ett svårt jobb. Jag kan tänka mig att det sliter på er, och jag önskar er allt gott i det ni gör!
Vi får alltfler rapporter om att medarbetare inom vården, landstingets kärnverksamhet, inte längre orkar med sin arbetssituation. Vi som tar del av vårdarbetet, som patienter, anhöriga och besökande uppmuntrare till sjuka vänner, beundrar alla vårdarbetare. Deras kompetens och empati är er allra viktigaste tillgång (inte kostnad, som ett landstingsråd definierar dem). När jag ser dem fladdra förbi i korridorerna i sina vita rockar får jag (inte bara för att jag är kristen) visionen av snabba änglar, ute på viktiga uppdrag!
Jag räknar med att ni gör det ni kan i ett svårt, kanske katastrofalt läge för landstinget. Men jag tror att det finns ett par saker, som ni kan pröva, förutom det löpande. De är också gratis, sedda ur mitt medborgarperspektiv. (Landstinget är faktiskt medborgarägt).
Båda sakerna handlar om ”Tro”: för”tro”ende och ”tro”värdighet. Ert arbete bygger ju på förtroende från dem som valt och utsett er. Förtroende är alltid färskvara. Det måste erövras, dagligen. I- dag sviktar förtroendet, på samma sätt som era medarbetares ork sviktar.
En del medborgare upplever att förtroendet helt har raserats.
Det ni skulle kunna göra är att fundera över de signaler ni själva skulle kunna ge, i syfte att försöka återskapa den brustna tilliten till landstingets styrning och ledning. Funderande är alltid gratis. Följderna kan ge vinster. Ni kämpar med ett förtroendeunderskott!
Det första: Tänk igenom era arvoden, sedda i relation till medarbetare i vården. Det finns ingenting som hindrar er från att överväga förändringar. Säg inte att det inte går enligt reglerna. Ändra då reglerna. Förakta inte värdet av handlingar, där också ni visar beredskap att dela åtstramningar med dem som måste acceptera dem.
Det andra: Lämna för en tid era dagliga styr- och ledningssysslor. Ni har ju ersättare. Planera och genomför en närvaro på golvet. Gör upp ett schema med arbetsplatsnärvaro på några ställen. Nej, ni ska inte operera, inte tolka röntgenbilder, inte analysera blod. Men ni kan vistas i produktionen, inte som studiebesökare, utan som skiftgående till-hands-personer, kanske rent av som en sorts Fas 3:are, typ. Minst ett kvartal, gärna längre. Ni kan, med era allmänna kompetenser, bidra som lokalvårdare, i samtal inom psykvården, som aktiva lyssnare i operativa överläggningar på avdelningar. Säg inte som vanligt: Det går inte. Vill man något, ordentligt, så går det.
Bästa Åsa och Karin! Jag vet av egen erfarenhet att det går. I mitt fall gav ett halvår på SSAB i Oxelösund mig erfarenheter, både för mitt jobb som chef och för livet i övrigt. Man lär sig inte mycket av att titta in i verkligheten. Men om man är med, då kan det hända saker. I mitt fall lyckades de vid hytta 2 lära upp mig till slaggdräng. Det är det värdefullaste inslaget i min CV: De lyckades vrida lite på min verklighetsuppfattning.
Dessa två små förslag skulle kunna bidra till att grunden för ett fortsatt gott arbete för medborgarnas bästa kan stärkas: Det handlar om ett återerövrat förtroende. Ökad respekt. Fördjupad tillit.
Kjell Wiklund
som gärna betalar rejäl landstingsskatt, speciellt när den hamnar där den ska