Pridegeneralen och S-politikern Robert Skoglund och hans make Fredrik blev det första samkönade par som ansökte om att få adoptera barn i Sverige sedan den nya lagen kommit 2003.
‒Vi blev godkända, men sedan hände ingenting. Det fanns inga länder som var beredda att samarbeta, berättar Robert.
Efter flytten till Vingåker blev de familjehem under en period, och trivdes med föräldraskapet. Det ledde till att de så småningom började fundera på möjligheten att få barn med hjälp av en surrogatmamma i Indien.
‒Men det var ett svårt etiskt dilemma. Och vi bestämde oss för att om vi skulle göra det, så skulle vi förvissa oss om att den klinik vi anlitade ändå skulle göra det här så etiskt som möjligt, säger han.
De reste till en klinik i Mumbai, fick träffa en surrogatmamma och ordnade med allt det praktiska. Sedan reste de hem och väntade.
‒Det tog sig direkt och vi fick veta att vi väntade tvillingar. Vi fick ultraljudsbilder hemskickade och allt var bra. Men barnen föddes alldeles för tidigt, berättar Robert.
De ville kasta sig iväg till Indien, men under förberedelserna fick de veta att först det ena, sedan det andra barnet dött.
‒Då rämnade ju hela världen. Det var det värsta jag har varit med om, berättar Robert.
När det gått en tid bestämde de sig ändå för att göra ett nytt försök. På en klinik i New Delhi mötte de en ny surrogatmamma och genomgick samma procedur igen. Och den här gången gick allt som de önskade.
När det var dags för förlossning åkte de ner och var på plats. Det blev några vankande timmar i väntrummet.
‒Men direkt när Alwina var född kom de ut med henne till oss, berättar Robert.
Efter tre dagar på sjukhuset fick de ta sitt barn med sig till hotellet.
‒Vi la henne på sängen och satt bara där och tittade på underverket, berättar Robert.
Innan de kunde få utresetillstånd och åka hem kontrollerades noga att mamman fått betalt, att hon mådde bra och att allt gått rätt till.
Sedan följde ny pappersexercis i Sverige och en lång adoptionsprocess, innan både Robert och Fredrik fick bli föräldrar till Alwina. En process som också innebar att de inte fick föräldrapenning förrän efter flera månader.
Efter en tid bestämde de sig för att de ville ge Alwina ett syskon. På kliniken hade de sparat nedfrysta befruktade ägg sedan första gången, så de behövde inte åka ner för att sätta i gång proceduren igen.
Den här gången var det en annan surrogatmamma, men eftersom man alltid använder donerade ägg i stället för kvinnans egna, så är barnen ändå biologiska helsyskon.
En tid senare fick paret för andra gången veta att de väntade tvillingar. Och när det var dags för förlossning stannade Robert hemma med Alwina medan Fredrik åkte till Indien för att ta emot familjens nya medlemmar, Selma och Alexander, som är två år yngre än Alwina.
‒Och nu lever vi som vilken svensk barnfamilj som helst, säger Robert.
Men att skaffa barn genom surrogatmamma är en kostsam procedur.
‒Det handlar väl om någonstans mellan en kvarts miljon och 300000 kronor. Så det är ju inte en möjlighet som alla har, säger han.
I dag är det möjligt för samkönade par att få barn genom surrogatmödrar i USA och Storbritannien. Men Indien har skärpt sina regelverk och där är det inte längre tillåtet.
I Sverige har det på senare år varit en stor diskussion kring surrogatmödraskap, och Roberts eget parti, Socialdemokraterna har landat i att man inte vill tillåta det i Sverige.
‒Jag är besviken på att man inte ens vill utreda det på allvar. Man tycker inte det är rätt och därför vill man inte ens belysa att det också finns fördelar med det, säger Robert, som samtidigt betonar att det är en stor och svår fråga.
‒Även om man skulle tillåta altruistiskt surrogatmödraskap, så finns det alltid en risk att det kommer pengar med i bilden ändå. Och samtidigt, om en kvinna av fri vilja är beredd att vara surrogatmamma, så borde hon väl få bestämma själv vad hon vill göra med sin kropp, funderar han.
Men Robert och hans man har inte mött särskilt många negativa reaktioner på sitt beslut att skaffa barn med surrogatmamma. Reaktionerna har varit nästan odelat positiva.
‒Men även om vi har fått vår fina familj, så har jag min kampvilja kvar. Och jag tycker att frågan om surrogatmödraskap är värd att utreda på allvar i Sverige, säger han.