936 – så många är trappstegen som leder upp för OS-hoppbacken i Lillehammar, den så kallade Lysgårdsbakken som byggdes till OS 1994. Här öppnades och avslutades det sjuttonde olympiska vinterspelet och för några dagar sedan kunde jag känna på hur det var för den som tände den olympiska elden och tog sig upp för den korta ståltrappan till eldhållaren. De trappstegen var betydligt färre än 936.
Lillehammar ligger fantastiskt i den norska Gudbrandsdalen och vyn uppifrån platsen för den olympiska elden är fantastisk. Höga berg och en älv som drar sig fram i dalen. Att Lillehammar klådde Östersund/Åre i slutstriden om var det sjuttonde olympiska vinterspelet skulle hållas är faktiskt inte så svårt att förstå när man står där och spanar och att dåvarande olympiska kommitténs ordförande Samaranche valde att kalla det för "det bästa vinterspelet någonsin" är begripligt, eftersom det är lätt att bli hänförd här. Som svensk kan man också minnas det här vinterspelet med stolthet eftersom Sverige då kammade hem sitt första OS-guld i hockey efter straffläggning med fin insats av Peter ”Foppa" Forsberg och en hjälteräddning av Tommy Salo (som kom att hyllas på ett frimärke).
Även om OS i Lillehammer sedan länge är över så förenar det ännu
Den som vänder blicken åt det andra hållet, från platsen för den olympiska elden och upp mot backen, ser själva Lysgårdsbakken, den som besökare kan bestiga genom 936 trappsteg. Den som inte fått nog med motion under semestertrippen får det här vill jag lova. Trappbestigningen ger dessutom lite OS-känsla, för i de olympiska spelens historia finns viljan att låta människor med olika kultur och ursprung mötas genom idrott och i fred. Det viktiga var inte att segra utan att kämpa väl. När jag går där uppför trappan pinnar tyskar med bättre kondition om mig med uppmuntrande ord, när jag når toppen hojtar en fransk farbror ”chapeau” (vilket ungefär betyder ”härligt kämpat, hatten av”) och jag själv ler uppmuntrande åt den kraftigt överviktiga norskan som jublar över sin insats att hon nått toppen. På vägen ner hinner jag prata med en nederländare och jag gör "high five" med två japanska damer som just inlett trappbestigningen uppåt.
Så även om OS i Lillehammer sedan länge är över så förenar det ännu, lockar till upptåg och får människor att kämpa - mot sig själva framför allt.