Som ny pÄ orten och i ett nytt arbete finns det sÄ mÄnga tillfÀllen att stifta bekantskap med mÀnniskor jag aldrig trÀffat tidigare. Det inspirerar. Alla bÀr vi vÄra livsryggsÀckar med oss i livet som har format oss och mejslat ut oss till de mÀnniskor vi Àr. PÄ gott och ont.
IgÄr, fredag, ringde en man som avslutade samtalet med att kalla mig; Apa! Han var dels inte nykter, dels ville han att jag skulle lyssna pÄ hans svordomar och haranger över en politiker i staden som han inte gillade. NÀr jag sa att jag gÀrna pratade med honom en annan dag, nÀr han mÄdde bÀttre, sÄ gav han mig ovan nÀmnda epitet. Förr i tiden gick jag mer igÄng pÄ dylika kontakter Àn vad jag gör idag. Förmodligen har mannen i frÄga inte ett sÄ rikt och stimulerande liv om han sitter och dricker sig berusad pÄ förmiddagen. Och hur ska man kunna tycka om andra och se varandras fördelar, om man inte mÄr sÄ bra sjÀlv och kanske inte ens tycker om sig sjÀlv?
Jag Àr uppvÀxt i ett kristet hem med lagom portion kristendom. Mamma lyssnade gÀrna pÄ högmÀssan pÄ radion, medan pappa hellre gjorde nÄgot annat. DÀremot pratade han sig varm för tio Guds bud.
- Om alla levde efter tio Guds bud, sÄ skulle det se bÀttre ut i vÀrlden, var hans enkla men förmodligen helt korrekta analys.
Min farmor Klara dÀremot var strÀngt religiös. HögmÀssan i Morlanda kyrka var ett absolut mÄste varje söndag, Äret runt. LikasÄ att lÀsa katekes och bibel. De flesta bibelord och psalmer kunde hon utantill. NÀr jag var liten fick jag absolut inte gÄ ut pÄ lÄngfredagen och juldagen. Klara var uppfostrad i stark schartauansk anda, hon gick alltid i svarta klÀder med ett svart huckle pÄ huvud. Vid fest bytte hon ut det svarta mot en vit blus, eventuellt med inslag av nÄgon annan gladare fÀrg, och pÄ huvudet bar hon en vit spetssjal.
Schartaunismens lÀra satte lÀnge sin prÀgel pÄ BohuslÀn, men idag finns det inte sÄ mycket kvar mer Àn i de berÀttelser som lever frÄn mun till mun. Till och med kvinnliga prÀster finns numera i Göteborgs stift, fast jag Àr inte riktigt sÀker pÄ hur lÀtt det Àr att vara kvinna och prÀst just i det stiftet. NÀr jag flyttade till VÀsterÄs 2001 och slank in i domkyrkan en söndag blev jag mÀkta förvÄnad. I bÀnkraden satt biskop Claes-Bertil Ytterberg och njöt av en högmÀssa ledd av tre kvinnliga prÀster. Jag trodde inte mina ögon. Tre kvinnor pÄ en gÄng! Jag hade aldrig tidigare sett en kvinna leda en högmÀssa. Med Claes-Bertil Ytterberg hade jag mÄnga och mycket givande samtal, bÄde i jobbet och mer privat. En osedvanlig t sympatisk högre företrÀdare för kyrkan som jag bland annat intervjuade i samband med tsunamin. Som sÄ vanligt Àr vid stora katastrofer, olyckor, terroristdÄd och sÄ vidare, sÄ stÀllde vi ocksÄ dÄ frÄgan; Finns det verkligen en god Gud, nÀr nÄgot sÄdant hÀr fruktansvÀrt och oförklarligt kan hÀnda?
Andra gĂ„nger kunde vi diskutera vilken kyrkans roll Ă€r nĂ€r den numera inte Ă€r en statskyrka lĂ€ngre, varför alla Ă€r vĂ€lkomna till kyrkan trots att man inte Ă€r medlem och mycket annat. Tillsammans kom biskopen och jag fram till att vara med i kyrkan Ă€r som att vaccinera sig. Förr eller senare kommer man att behöva det stöd, tröst och det âutbudâ som kyrkan erbjuder.
Om detta, och mycket annat, pratade jag i veckan ocksÄ med kyrkoherden i Katrineholmsbygdens församling, Eva Karlsson, och kyrkans informatör Torgun Ekblad Frisk, nÀr jag trÀffade dem för ett givande möte. Vi hann prata om kyrkans roll i samhÀllet nu Är 2011, hur kontakterna mellan kyrkan och Katrineholms-Kuriren fungerar, hur de tycker av Kuriren bevakar det de hÄller pÄ med och mycket annat. Sedan sammanslagningen till en enda stor församling Àr det 90 personer som Eva Karlsson Àr chef över. Ett chefskap som Àr betydligt mer annorlunda Àn det uppdrag som kyrkoherdarna hade förr. Att tjÀna Gud och förkunna lÀran, ska kombineras med att vara en modern chef.
Under nÄgra dagar i oktober gör biskopen i StrÀngnÀs stift, Hans-Erik Nordin, en sÄ kallad biskopsvisitation i Katrineholm. DÄ vill han bland annat besöka Katrineholms-Kuriren, vilket jag ser fram emot. StrÀngnÀs stift Àr ett av de Àldsta stiften i Sverige, frÄn 1100-talet, och det ska bli spÀnnande att höra hur biskopen ser pÄ kyrkans roll i dag. Vilka utmaningarna Àr och hur kyrkan vill ta plats i samhÀllet. Det finns flera beröringspunkter mellan kyrkan och en tidning. Vi vill bÄda behÄlla de trogna och ocksÄ locka nya. En tidigare medarbetare sa en gÄng:
- En tidning ska vara som den gamla kyrkbacken. En naturlig samlingspunkt dÀr man fÄr veta vad som hÀnt.
PÄ tal om tidningen och förÀndring sÄ hoppas jag att du gÄtt med i LÀsarpanelen? DÄ kan du vara med och tycka till om tidningen och forma Katrineholms-Kurirens framtid. Just nu Àr ni runt 200 personer i panelen. MÄlet Àr minst 400, sÄ har du inte anmÀlt dig sÄ snÀlla gör det pÄ www.kkuriren.se
Trevlig helg! SjÀlv berikar jag mitt liv med att ha kusintrÀff idag. Det gÀller att ses medan man kan.