Det här med svenska språket är inte lätt. Jag tycker synd om alla nysvenskar som ska försöka lära sig svenska när inte ens vi svenskar behärskar vårt eget språk. Det märker jag som dagligen jobbar med ord och bokstäver och är en form av ordbrukare till skillnad från mina äldre släktingar som var jordbrukare.
Men att hitta rätt ord vid varje tillfälle kan vara besvärligt. Jag minns när jag var barn och jag och en kompis var iväg på en resa i vår bil. Då glömde eller tappade han en vante någonstans, troligen i bilen.
På kvällen ringde hans nervösa pappa till min mor och frågade om hon lagt märke till att sonen hade glömt bilen i vanten ...
Mamma trodde det handlade om en liten leksaksbil och letade som en besatt efter en liten bil som låg inne i en vante, innan hon till slut förstod att min kompis hade glömt vanten i bilen.
Så fel det kan bli.
Eller som den invandrade tysken sa, han som bott i Sverige i 40 år, men som bestämt hävdade att han ville bli begravd i en minneslucka...
I dag är han död sedan många år och jag undrar ibland om inte hans fru tänker på den där felsägningen och skrattar lite för sig själv, trots sorgen, när hon besöker hans minneslund.