"Det är något bortom bergen". Känner du igen de berömda orden från "Omkring tiggarn från Luossa" av Dan Andersson? Det gör jag. Oräkneliga är de gånger jag har hört diverse lokala musiker framföra den tonsatta dikten. Oräkneliga är de torra fakta om Dan Anderssons liv som jag har tagit del av i grundskolan. Det blir nog så om en är född i Ludvika precis som den nämnda poeten.
Som barn och tonåring brukade jag ofta längta bort, spela piano och sjunga för mig själv "Det är något bortom bergen". Men i skolan pratade vi aldrig om vad vi tänkte om eller kände inför dikterna. Vi pratade bara om platser, årtal och namn. Det kanske är därför som mitt intresse för poesi vaknade och somnade lika snabbt.
Utöver Dan Andersson läste jag inte mycket poesi. Jag förknippade det med ålderdomliga ord i slumpmässiga kombinationer, obegripliga versmått och referenser som bara finns där för att poeten vill skryta med att hen känner till dem. Jag pinade mig igenom några dikter och skrev ett par, men det var mest för att jag ville skryta med att jag är en person som kan poesi.
Men så började jag läsa arabiska. De första texterna som jag tog del av var låttexter. Alla var tonsättningar av dikter av Nizar Qabbani. I början tyckte jag att de var skrattretande pompösa. Jag hade ju lärt mig att man ska skämmas för att uttrycka stora känslor rakt ut. Det kändes pinsamt. Men samtidigt kändes det befriande. Jag ville ha mer.
Nu tycker jag att poesi är oumbärligt. Dikter är perfekta att läsa på tåget eller stranden eftersom de inte är tidskrävande som en roman. En bra dikt bär man med sig för alltid. En halvdålig läser man igenom snabbt. Och en riktigt dålig dikt är minst lika underhållande som en bra.
Det bästa är att tolka dikter tillsammans med andra. Oslagbart är om man känner poeten och jag har förmånen att känna tre stycken arabiska poeter i Sörmland.
Poesi är som mörk choklad. Första tuggan spottade jag ut, andra gången jag provade var det inte lika obehagligt, tredje gången var okej och nu kan jag inte tänka mig ett liv utan det.