Igår kom min dotter hem från skolan och var arg. Hennes kompisgäng hade suttit vid ett bord. En av killarna hade tydligen känt sig utanför. Sen gick han hem. Lärarna blev arga och anklagade kompisgänget för utfrysning.
– Det är ert fel att han gick hem. Händer det igen ringer vi era föräldrar, hotade de. De bestämde att kompisgänget skulle säga förlåt nästa dag.
– Men vi har inte gjort någonting, mamma. Vi frågade flera gånger om han ville sitta med oss. Men han kom inte så då tänkte vi inte mer på det. Om de tvingar mig att säga förlåt tänker jag inte säga något. Bara mima, sa min dotter.
Mobbing är ett gigantiskt problem som ingen vuxen bör blunda för. Men varje människa måste lära sig att uttrycka sina känslor och ta ansvar för sina behov. Vi vuxna behöver hjälpa våra barn att öva sig i det. Så att de själva kan berätta. Blir självständiga. Så vi inte övertolkar och anklagar i onödan. Det kan krävas mycket övning att lära sig att vara ärligt och öppen. Men vår sanning är vår egen. Okränkbar.
Senare på kvällen efter sin träning hade hon stött på killen på skolgården. Hon frågade varför han blivit ledsen, de hade ju bett honom vara med? Förvånat berättade han att han gått hem av en helt annan anledning.