Jag satt i en vagn under jorden. Kanske låter det obehagligt, men det var faktiskt utmärkt komfort där nere. Relativt ljust, varmt och ganska tyst. Vagnen tillhörde nämligen Stockholms Lokaltrafik och jag fick äntligen pusta ut mellan plugg och pendling. Lite som när man står och väntar på grön gubbe, ni vet? Ett svart, fridfullt litet hål i dagens schema. Jag kunde ”bara existera” en stund.
Då kom en tanke över mig. Den var helt ny. Jag antar att ögonblicket kan kallas för ett ”aha-moment”, även om jag varken sa eller tänkte just ”aha”. Det som fick kugghjulen att börja snurra var två yngre skolkillar som studsade förbi i vagnen. De snackade om ammunition. Sedan skrattade de. När jag av sammanhanget förstod att ammunitionen måste höra hemma i något datorspel, blev jag upplyst.
”Vad lycklig jag är som föddes just i Sverige!” tänkte jag. ”Vilken himla tur att jag får vara i en relativt fredlig zon mitt i den våldsamma världen!” I landet utan krig. Landet där vi inte är rädda, utan skrattar och leker när vi pratar om ammunition. Landet som naturligtvis inte är perfekt, men som ändå har vissa strukturer som fungerar rätt bra.
Via en widescreenskärm kan jag se nästan hela världen. Jag ser eld. Jag dricker juice. Jag ser blod. Jag äter en banan. Jag ser förvridna förtvivlade ansikten. Jag rättar till soffkudden. Jag hör boom, krasch, dån och vrål från ett verkligt inferno någonstans söderut på klotet. Men kameramännen måste ha tonat ner …volymen, för det är så tyst. Så oändligt långt bort från mig. Så ofattbart overkligt. Jag vet vad som händer men jag förstår inte.
Och så skäms jag för att jag strax blir glad igen, i mitt trygga land. Det här är nog en fas i livet då jag lär mig att uppskatta vad jag har. Och hemkär skulle jag väl vara även om jag vuxit upp i ett land där bomber och granater är verklighet? Ja, tänker jag sen, klart att jag skulle! Klart att jag skulle tycka att mitt eget land är värt att hålla fast vid. Åtminstone till en viss punkt. Och jag skulle känna mig stark och mogen efter all skit jag gått igenom. Eller så skulle jag vara förtvivlad och må riktigt, riktigt dåligt. Magsår? Paranoia?
Det vet jag inte. För jag har inte varit i den situationen. Och här kommer mitt aha: Man kan aldrig, aldrig veta hur dåligt en annan människa faktiskt mår. Jag kan inte förstå en nyinflyttad flykting till fullo. Man kan inte mäta hur mycket en person behöver få bo i Sverige. Ekon av bomber som fallit hörs inte längre. Ärren på insidan kan vi inte se ens med röntgen.
Det insåg jag, många meter under jorden. Först i den stunden förstod jag det med hela mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att de som får månadslön för att välja Sveriges nya medborgare har känt samma sak och försöker tänka med hjärtat. Verkligen.