På vilket sätt lever jag då upp till Toffelhjälteklubbens ideal, kan man kanske fråga sig?
Jag ska ge ett antal exempel, och sedan är det upp till var och en att göra sin bedömning om jag är en toffelhjälte, eller om jag egentligen är tyrannen:
Det är jag som har hand om i princip alla matlagning. Det är jag som i princip gör alla inköp i livsmedelsaffären.
Det är jag som med en galnings frenesi håller rent på diskbänk, nyinköpta induktionsspisen och jag som fixar med disken. Det är jag som har hand om tvätten och ofta upphängning av densamma.
Det är jag som har att hålla badrum och duschrum rent, och allt som oftast jag som rister mattor och dammsuger i köksregion och hall.
Vad vill jag ha sagt med det ovanstående? Jo, att det finns som vanligt två sidor utav myntet.
Ena sidan hävdar att jag är en toffelhjälte som ägnar stor del av min fritid åt hushållssysslor. Andra sidan av myntet påstår att jag helt enkelt annekterat alla de sysslor som jag anser ge mig någon form av vardagsterapeutisk tillfredsställelse.
Att jag som en traditionell manschauvinist inte låter någon kvinna komma nära min spis, min diskbänk, min tvättmaskin eller mina rengöringsmedel för toan. Jag är sålunda förtryckaren i hemmet.
Två sidor av samma mynt. Vilken sida är jag? Förtryckaren eller den förtryckta?
I dessa tider när många blir kränkta av allt som sker runt omkring dem, där genusperspektiv är ett begrepp som många slänger sig med utan att tänka på att det faktiskt är två kön det inbegriper, så är det viktigare än någonsin att stå upp för det man tror på och ta en kamp för det.
Jag känner fortfarande ett obehag av den valrörelse där ledande politiker i de flesta partier försökte övertrumfa varandra i att predika feminismens lov.
Alla partiledare, förutom KD, och alla män om jag inte missminner mig, sjöng feminismens lov och bedyrade att de minsann var större feminist än någon annan. Och vad hände sedan? En retorisk frågeställning i sanning. Givetvis inte ett endaste dugg när vallokalerna väl stängdes. Och de nyfrälsta feministerna visade sig vara lika fyrkantigt manliga som vanligt, och ordet feminist blev ett allt mer sällan uttalat begrepp i vidare debatter.
Vem är då jag att moralisera? Är jag något undantag? Kanske inte.
Men jag vet att jag inte såg någon av de ovan nämnda politikerna i demonstrationstågen på 70- och 80-talet när vi tog kamp för jämlikhet, lika värden, samma lön för samma jobb och lika rättigheter för alla oavsett kön, hudfärg eller bakgrund.
Just saying.