Anna Anka och Ankeborg

Min första tanke, när jag blev uppmanad att kika på Svenska Hollywoodfruar vara att det var fejk. Sedan förstod jag att det inte var fejk, utan att Anka & Co inte uppmärksammats för mentala störningar utan för sin roll som korkade och rika. Därefter kände jag stark sympati för Paul Anka… Stackars sate! Vara gift med en så intetsägande, ointressant och, i eget tycke, ful person som, enligt egen uppgift, lägger ner 16 000 dollar på smink per månad… Det har gått så långt att Anka konkurrerade om utrymmet med riksdagens öppnande och sedvanliga budgetdebatt. Denna hemska insikt vaknade jag med en morgon, efter det att jag kommit hem sent efter en Elin Wägner-turné. Jag hade drömt om att riksdagen hade bytt namn till Ankeborg, att kristdemokraterna hade bytt ut Göran Hägglund mot Anna Anka, och att hon hade gjort succé i valet och blivit statsminister, flyttat ihop med Göran Persson och nu ägnade sin fritid åt att stympa sniglar på det mest plågsamma sätt hon kunde. Det var då jag vaknade. Kallsvettig. Satte på radion och lyssnade på riksdagens ekonomidebatt, det var Anders Borg som talade. Och sedan Östros. Kallsvetten höll i sig. Jag tycker att det saknas alternativ i svensk politik. De två blocken har fastnat i tillväxtmani och kommer inte att kunna möta de stora utmaningarna i vår tid – deras gemensamma politik skapar hög och växande arbetslöshet, klimatförändringar och växande sociala klyftor. Det kan inte ens debatten om Anna Anka dölja. De två blocken tycks vara löjligt eniga om en gemensam norm för samhället. En trist och ganska torftig norm som liknar ankans: köpandets och ägandets. Mot detta skulle jag vilja ställa varandet och växandet. Jag tror nämligen att vi måste ta nästa steg i samhällsevolutionen, ta steg bort från det gamla tillväxt- och konsumtionssamhället till det nya utvecklingssamhället där fri tid, kultur och social närvaro tillåts växa på den materiella utvecklingens bekostnad. Ungefär som den gamle liberalen John Stuart Mill menade: när vi nått det materiellt mogna samhället är det andra saker som ska få växa! Aldrig har vi ju haft större möjligheter än i dag att ta steget in i ett samhälle präglat av livskvalitet, snarare än konsumtion. Men då måste vi bryta mot den förhärskande ekonomistiska trossatsen att människan är en ekonomisk varelse, där den eviga tillväxten ska upprätthållas med hjälp av stress, allt mer arbete för att ständigt ökad konsumtionen. Det är ju rena rama dårskapen. Jag skulle önska att någon av partiledarna/språkrören hade modet att inleda sina valtal så här: Vi tror på människan. Vi bär en historia under vilken vi skapat materiell välfärd för att kunna leva goda liv. Men någonstans på vägen gick det snett – vi blev fångar i vårt eget system. Vi behöver tänka nytt, våga utmana gamla föreställningar! Klimatförändringar, miljöförstöring och stressade människor ställer krav på politikerna. Då måste vi våga ompröva de politiska verktyg och målsättningar som vi alla tycks vara överens om. Vi vill ta steg bort från ekonomismen och idén att vara på ständig krigsfot. Vi vill gå in i ett nytt tidevarv, ett nytt sätt att tänka på utveckling. Vi vill se en värld där vi lever på ett sätt som alla kan leva alltid – där utveckling betyder såväl ny smart teknik som en hållbar livsstil. Det talet får jag aldrig höra. För Östros och Borg tror att man löser arbetslösheten genom att arbeta mer. Att man löser miljökrisen genom att öka konsumtionen. Snart sagt varenda krona som investerats de senaste decennierna har gått ut på att rationalisera bort människor från arbetsmarknaden. Inget ont i det. Men vi ska ändå arbeta mer, och därmed ständigt producera alltmer för att fortsätta att konsumera mer. Och hjulet snurrar allt fortare. Ska vi verkligen vara så dåraktiga att vi förlänar oss rollen som duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare? Är det vår dröm att konsumera som Anna Anka? Med ett liv tomt, innehållslöst och meningslöst bakom smink för 16 000 dollar och med Diana i plågsamt evighetslånga slingor från högtalarna i köpladorna där vi gör vår medborgerliga plikt att kasta bort våra liv…

Anna Anka och Ankeborg

Kan inte låta bli. Om det beror på det frestande namnet, eller den illustra personligheten, eller de 1400-talsaktiga värderingarna låter jag vara osagt. Hur som helst: jag kan inte låta bli att skriva om Anna Anka.