2009 utkom Per Hellgren med boken "Pojken i gruvan", vilken han beskriver som en dokumentärroman.
‒"Zompan", som han kallades, och jag var kompisar. Vi gick i samma klass och lekte ofta som barn, berättar Per Hellgren.
Han fanns dock inte med under den där ödesdigra natten i augusti för snart 22 år sedan.
Festen lockade bland annat folk från den lokala idrottsföreningen.
Åkers IF:s buss användes som transportmedel till och från Skottvång.
‒Jag umgicks inte i de kretsarna. Jag bodde i Strängnäs och arbetade på Hemglass. Någon dag efter försvinnandet fick jag an en gemensam bekant höra talas om vad som hade hänt, förklarar den i dag 42-årige Per Hellgren.
Hans och Andreas Zomborys vägar skiljdes egentligen redan i slutet av 1980-talet.
‒Min familj flyttade till Strängnäs och strax efter det slutade jag på Åkerskolan, berättar Per Hellgren.
Sista gången han såg sin förre klass- och lekkamrat var i början av 1995.
‒Då satt vi på Arbetsförmedlingen samtidigt. Jag hjälpte Andreas med att skriva ett CV. Så vitt jag vet hade Zompans aldrig något fast jobb, säger Per Hellgren.
Festen i Skottvång den 19 augusti 1995 besöktes av bland andra Marcus Silander.
Då hette han Marcus Johansson och bodde i Åkers styckebruk.
Nu bor han i södra Stockholm.
‒Jag minns att jag förfestade ihop med Andreas och en annan kompis som heter Mattias. Men Andreas avvek för att åka med bussen till Skottvång, vi andra cyklade upp till Skottvång.
Andreas Zombory försvann vid 01.40 på natten till den 20 augusti, strax innan stället skulle stänga.
I tidningen den 21 augusti rapporterades att "polisen fruktade att en 21-åring fallit ner i ett gruvschakt".
Det handlade om ett drygt 200 meter djupt schakt som låg alldeles i anslutning till festlokalen.
Numera är hålet övertäckt.
‒Det var det redan 2006 när jag började arbeta här, säger Maria Bystedt som driver värdshuset i Skottvång.
Vittnesuppgifter gjorde gällande att plask hörts från gruvhålet, avståndet ner till vattenytan ska ha varit minst sex meter.
‒Jag tror att han fick en dum idé och ville visa sig på styva linan – troligen skulle han kissa. Det var säkert kö till toaletten inne i värdshuset, så gick han ut och klättrade över staketet som omgav gruvhålet. Det ska ha hörts plask men tydligen inget skrik, säger en annan person som deltog vid festligheterna i Skottvång.
‒Augustinätter är ju kolsvarta, så det gick inte att se något.
Skottvångs dåvarande ägare Kristian Brandt ska ha firat sig ner till vattenytan, men hans insats blev resultatlös.
‒Polisen anlände och samlade oss i bussen. De tog våra namn och kontaktuppgifter. Men till mig återkom de inte, säger en festdeltagare som föredrar att vara anonym.
Umgicks du med Andreas under den där kvällen?
‒Nej, jag är betydligt äldre och kände honom inte så väl. Vi tillhörde inte samma gäng. Jag fick höra att han inte var helt nykter på natten.
Var man redan då säker på att det var just Andreas som hade försvunnit?
‒Inte hundra, men det var ju inte så många andra som saknades. Möjligheten fanns förstås ändå att han på något sätt hade åkt hem tidigare.
Polisen gick dock någon dag senare in i Andreas enrumslägenhet på Vallonvägen i Åkers styckebruk. Men ingenting tydde på att 20-åringen skulle ha varit där. Hans banktillgångar förblev orörda.
Ronny Sagebrand, kommissarie i Nyköping, var förundersökningsledare.
‒Vi kom dit på natten och sökte efter en saknad person. Inte bara i gruvhålet utan även i omgivningen. Vår misstanke var att han skulle ha hamnat i gruvhålet på väg från värdshuset till bussen. Men det här är över 20 år sedan och jag minns inte alla detaljer, säger den numera pensionerade polisen.
Hur många gånger besökte du Skottvång under den här utredningen?
‒Ingen alls, vad jag kan erinra mig. Men jag ledde spaningarna.
På olika sätt sökte polis och räddningstjänst efter den försvunna kroppen.
Bland annat skickades en så kallad sjöuggla – en kamerarobot med sonar – ner i hålet flera veckor efter händelsen.
‒Vår teori var att kroppen fastnade i en massa bråte som låg 40 meter ner. Och där kunde sjöugglan inte komma åt, säger den pensionerade kommissarien.
‒Vi fick ta emot en del kritik för att vi inte gjorde mer. Men att tömma hålet på vatten hade varit omöjligt, tillägger Ronny Sagebrand.
Utredningen las ner i januari 2001.
‒Det var märkligt att kroppen inte hittades, säger Marcus Silander.
Han blev uppringd av polisen söndagen den 20 augusti 1995.
‒Jag fattade nog inte på natten exakt vad som hade hänt. Många var upprivna, stressade och upprörda då.
‒Nästa dag hade vi innebandyträning i Karinslundshallen i Strängnäs. Då gick snacket om att det var Andreas som hade försvunnit, berättar Marcus Silander.
Han tror inte att 20-åringen kan ha hamnat i gruvhålet av en slump.
‒Staketet nådde åtminstone upp till midjehöjd, säger Marcus Silander.
Den andra festdeltagaren som tidningen talat med minns ryktesspridningen som förekom efter försvinnandet:
‒På en liten ort som Åker blir en händelse av det här slaget väldigt omtumlande. Blev han knuffad? Åkte han på stryk?
Nära värdshuset finns en minnesplats för Andreas Zombory.
På skylten står bland annat följande att läsa: Du lämnade oss hastigt med stor sorg men i våra hjärtan kommer du alltid att leva kvar – pappa, mamma och syskon.
‒Ibland har jag sett blommor där, berättar Maria Bystedt.
Per Hellgren började att engagera sig i fallet 2008. Året efter utkom "Pojken i gruvan".
‒Jag tycker att det fanns en historia att berätta. Det fanns en tystnadskultur kring Andreas försvinnande. Till exempel är det en händelse som guiderna i Skottvång inte nämner.
Tidningen har sökt syskonen till Andreas Zombory, bland annat en syster, men de har avböjt att medverka.