Den står skriven i kantstötta tallrikar och använda skridskor. Jag strosar runt därinne, kikar i lergrytor och letar efter graveringar. I bakgrunden hör jag brottstycken från sjörapporten "Östersjön...Norra Kvarken". Vad är en kvark egentligen? Det funderar jag på när jag ser en hög med gamla fotografier. Det är ramarna som är till salu, men det är människorna som är förevigade som väcker intresse. En man med sidbena och allvarliga ögon blickar ut från en ram i nötbrunt. Det verkar som om han står inför ett vägskäl, som att han måste ta sig samman inför kamerans granskande öga. Ett annat foto visar ett par med en bebis. Föräldrarna bär matchande utsvängda manchesterbyxor och mannen har polisonger som skulle göra självaste Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren avundssjuk. Jag undrar om den här pappan tog ut föräldraledighet. Förmodligen inte, för han ser oförskämt pigg ut medan frun ser ut som att lillan precis har kräkts över axeln på henne.
Jag hittar en inramad bild av Olof Palme bland barn med husdjur i famnen. Människorna i ramarna har ingenting med mig att göra, ändå berörs jag av dem. Förmodligen kommer de från dödsbon där ingen släkt funnits och så har de hamnat där de har hamnat, på en loppis utanför Vingåker i sällskap med porslinsfiguriner och dukar virkade med så stor omsorg att man nästan känner sig skamsen över att de är så billiga.
Inget är så fascinerande som andra människors liv. Det är därför sommarpratarna höjer besöksstatistiken på SRs hemsida i takt med att snyfthistorier, visdomsord och personliga låtval strömmar ut i radion. Av samma anledning delar kvällstidningarnas bilagor utrymme med årets deckardrottning på stranden. Jag dras till det som en fluga till en sockerbit. När Mark Levengoods muminstämma levererar anekdoter från sin barndom sitter jag och myser. Kanske för att jag anar att jag bara får ta del av en ytterst liten bit av Mark eller mannen i ramen med de allvarliga ögonen. Det finns så mycket som jag aldrig kommer att få veta, jag ligger där och plaskar lite på ytan av andras liv. Men det kanske är tur. Om man fylls med för mycket information från andra kanske man inte ser någon mening med att fortsätta på sin egen historia. Så jag nöjer mig med att plaska. En dag kanske någon hittar ett foto av mig på en loppis vid världens ände och undrar "hur hamnade hon här?"