Märta Bergqvist föddes den 20 februari 1906 i Hosjö, Dalarna. Som 21-åring 1927 avlade hon examen vid Folkskoleseminariet i Falun. Efter en tid kom hon för första gången till Katrineholm för att tillträda ett vikariat vid Södra Folkskolan. Hon beskrev sin nya hemstad som en idyllisk småstad med trevliga villor inbäddade i lummig grönska. Överallt sågs prunkande syrenbersåer, tulpaner, narcisser och påskliljor. Hon beskrev också skolgårdarna med ståtliga furor och granna björkar.
Det var svårt för en nyexaminerad lärarinna att erhålla fast tjänst, eftersom dessa i första hand gick till manliga lärare. Under några år i början av 1930-talet hade Märta flera vikariat i bland annat Falun och Göteborg. Så småningom kom hon i alla fall tillbaka till Katrineholm och fick en fast tjänst vid stadens äldsta läroanstalt Västra skolan. Första huset som uppfördes där, en röd timmerbyggnad stod klart redan 1882. År 1893 byggdes det ståtliga stenhuset vid Bondegatan och 1901 ytterligare ett trähus då platserna blivit för få i de övriga byggnaderna. Vid Västra skolan tjänstgjorde hon i sammanlagt 34 år och var verksam i läraryrket i över 40 år.
I en intervju med Märta Bergqvist, troligen från 1980-talet, berättar hon om vilken utveckling Katrineholm som stad genomgått under hennes tid på orten, från en liten stad med 7 000 invånare till tätort i en kommun med 32 000 invånare. I början hade arbetsvillkoren i skolorna en hel del i övrigt att önska, det var dragiga skolsalar med kamineldning och sexdagars skolvecka. Skolbespisning fanns inte och därför var lunchrasterna en och en kvarts timma långa, så att de flesta elever skulle hinna gå hem till sina hemarbetande mödrar och äta. De andra med längre skolväg hade matsäck med sig.
Läsåret varade från den 25 augusti till den 7 december och från den 25 januari till den 9 juni. Skoldagen började och slutade med psalmsång och bön och samma klasslärare undervisade i samtliga ämnen.
Inlärning skedde på ett helt annat sätt då mot nu. Elever som samarbetade blev bestraffade för fusk, och sen ankomst innebar hemanmärkning som skulle tas med tillbaka med föräldrarnas underskrift.
Rätt som det var kunde folkskoleinspektören dyka upp för att närvara vid en lektion. Dessa besök föranmäldes aldrig och inspektören kunde själv välja vilket ämne han ville att läraren skulle undervisa i. Det gällde då för läraren att genomföra en mönsterlektion, för kritiken lät inte vänta på sig, vare sig positiv eller negativ. En sådan lektion var en pärs såväl för läraren som för eleverna.
Märta berättar att man hade andra moraliska värderingar då hon var ung. När hon fick sin första anställning var hon yngst bland de kvinnliga lärarna och fick därför mycket gymnastikundervisning på sin lott. För att lättare kunna visa övningar var hon klädd i gymnastikdräkt som var av det mera heltäckande snittet med vida byxor i bastant material. Ändå hände det sig en gång att hon fick en erinran av överläraren då hon gjort ett hastigt besök på lärarrummet i denna dräkt. Det var olämpligt att uppträda i denna klädsel på ett lärarrum.
Märta Bergqvist fick aldrig några egna barn, men hade ändå barn runt omkring sig i hela sitt liv. Som omtyckt och engagerad lärare arbetade hon till sin pensionering 1970. Under ett av alla läsår lämnade hon sin klass i Katrineholm för att prova sina vingar i Göteborg. ”Hennes” barn fick då en duktig vikarie, men eleverna längtade efter henne och skrev brev där de berättade att de saknade sin fröken. Bland hennes handlingar finns ett foto av en välkammad pojke, som tackar för ”all nyttig räkning”.
Under andra världskriget var Märta engagerad i kvinnoorganisationernas länskommitté inom civilförsvaret. Där hade hon en ledande roll då det gällde att förbereda för eventuella krigshändelser. Katrineholm hade en utsatt position vid västra stambanan och hade stora industrier som var tänkbara mål för en attack utifrån. I skolan hade varje elev en påse i sin bänk innehållande det mest nödvändiga vid en utrymning. Civilförsvaret hade upprättat en utrymningsplan och det genomfördes regelbundna övningar. Dessa kom överraskande och innebar att lärare och elever skulle ta med det allra nödvändigaste och rusa ut till väntande bussar för vidare färd till förläggningsplatsen, som för Katrineholmsbarnens del var Bie skola. Vid ett tillfälle övernattade man där, för att understryka allvaret i vad som i värsta fall kunde hända.
Våren 1945 blev det äntligen fred efter Hitlers kapitulation och Sverige stod helskinnat i utkanten av ett sönderbombat Europa. Hjälpbehovet i grannländerna var gigantiskt och i Sverige gjorde man sitt bästa, bland annat uppläts Södra skolan att användas som krigssjukhus för överlevande från koncentrationslägren.
Märta Bergqvist var djupt engagerad i Katrineholms kommunala angelägenheter – främst som språkrör för den enskilde individens rättigheter. Som ivrig gäst på lokalpressens debatt- och insändarsidor, framförde hon kritik mot myndigheternas sätt att hantera olika samhällsfrågor. Bland annat var hon kritisk till Landstingets ljumma intresse då det gällde att bevara Kullbergska sjukhuset som ett fullvärdigt akutsjukhus och mot kommunens beslut om försämringar inom hemtjänsten.
Sin partipolitiska hemvist hade Märta i Folkpartiet och hon innehade en mängd olika förtroendeuppdrag. Hon satt med som ledamot i stadsfullmäktige (senare kommunfullmäktige), barnavårdsnämnden, socialnämnden, handikapprådet, nykterhetsnämnden, civilförsvarsstyrelsen, företagsnämnden med mera. I några av dessa styrelser och nämnder var hon ordförande. Hon var en av krafterna i införandet av hemhjälpsnämnden, tillhörde utredningskommittén för servicehuset Igelkotten och kämpade för tillblivelsen av det första barndaghemmet. I många år var hon ordförande i Sörmlands folkpartikvinnors länsförbund och i Katrineholms kvinnogrupp. Hon var även suppleant för Sörmland i riksdag och landsting.
Märta Bergqvist var ogift och saknade bröstarvingar, varför hon inför sin bortgång den 10 december 1986 hade testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Katrineholms kommun.
Det efterlämnade kapitalet förvaltas under beteckningen Märta Bergqvists kulturstipendiefond. Villkoren var att 20 procent av den årliga avkastningen skulle läggas till kapitalet, medan resten skulle utdelas som ett kulturstipendium och ges till ”en yngre talangfull studerande inom kultur och konst, såsom sång, musik, skulptur, måleri och dylikt”.
I dödsannonsen som publicerades i Katrineholms-Kuriren den 13 december uppmanas man att tänka på denna fond.
Då Märta saknade anhöriga var dödsannonsens undertecknare kort och gott ”vännerna”. Dessa var å andra sidan desto talrikare.
Efter ett rikt liv i mänsklighetens tjänst och i kampen för de svagaste, hade ett stort hjärta i en späd kropp slutat slå. En del av de hjärtefrågor hon brann för och de beslut hon lyckades genomdriva, drar vi dock nytta av än idag, mer än tre decennier efter hennes död.
[fakta nr="2"]
Att få vara en fri kvinna och visa alla sina känslor är fantastiskt, säger Anahita Sääw, som efter att ha satt sig in i vad jämställdhet innebär i dag känner sig lika mycket värd som andra, oavsett kön eller etnisk bakgrund. Drömmen hade varit att starta samtalsgrupper tillsammans med Märta Bergqvist och stärka tjejer och kvinnor att ta för sig.
Vad tänker du efter att ha läst porträttet av Märta Bergqvist?
– Hon var nog en envis kvinna som hade ett gott hjärta. Hennes elever gillade henne mycket. Hon var allvarlig, men också skojig och hade humor. Det gör tillvaron lättare.
– Hon hade inga egna barn, jag tror att inte ha egna barn kräver mer av en för att förstå ungdomar.
På vilka sätt kan du känna igen dig i henne?
– Inom skolans värld känner jag att jag, precis som hon, jobbar genom mottot "ramar med kramar". När eleverna går från undervisningen med mig ska de känna att de har lärt sig något och vill komma tillbaka. Som speciallärare måste man vinna elevernas vilja. Jag ser till att de går ifrån mig och känner att "jag har lärt mig något". Det ger mig hur mycket energi som helst. Och jag ser inte eleverna som barn, utan som människor med behov som jag känner ett stort ansvar att hjälpa.
[fakta nr="3"]
– Märta var politiskt engagerad. Jag vill gärna vara politiskt engagerad, men har inte tagit steget ännu. Märta var engagerad i ungdomars liv och det är jag också. Jag bryr mig mycket om nyanlända, som inte har språket och kanske inte sin familj. Jag ser det inte som att det sker kulturkrockar, jag ser det som att vi har kulturnyanser där vi tolkar olika och där måste jag vara en bra förebild. Jag vet att de behöver ha en förebild och vet att det tar tid för människor att förstå nyanserna. Jag kom till Sverige när jag var 25 år och vet att kämpar vi så kommer vi någonstans.
Hade du hört talas om henne tidigare?
– Nej, det hade jag inte. Märta Bergqvists kulturstipendium delas ut i kultursammanhang och där vistas inte jag. Jag tycker att kommunen måste bli bättre på att lyfta upp de bra exemplen och visa upp kvinnor som haft betydelse för kommunen.
Om ni träffades, vad tror du att ni skulle prata om?
– Vi skulle prata om hur vi kan stärka tjejers självförtroende och få dem att se att man kan åstadkomma vad man vill, om man vill något.
– Vi borde ha en frivillig samtalsgrupp efter skolan där man kan samlas och samtala om olika teman, där vi kunde dela med oss av våra olika nyanser. En plats där vi kunde sätta ord på våra känslor. Många ungdomar har ingen att diskutera med. Kanske är det tabu att diskutera vissa saker med sina nära. Våra ungdomar behöver vädra tankar och idéer. De olika uppfattningar och nyanser som människor har kan utjämnas när vi möts, eller vi kan i alla fall få större förståelse för varandra. Jag behöver inte bli som alla andra, men jag kan förstå och respektera andras olikheter. Vi behöver mötas i verkligheten, inte titta på Youtube! Märta och jag hade kunnat starta de här samtalsgrupperna tillsammans.
Tycker du att samhället är jämställt idag?
– Säkerligen inte, för vi ser fortfarande att vissa yrken är könsuppdelade. Men vi är på god väg. Till exempel ser vi fler och fler kvinnliga chefer.
Vad är bäst med att vara kvinna?
– Jag har mycket känslor och jag visar dem. En man i min generation kanske dämpar sina känslor. Att få vara fri och visa känslor, det är fantastiskt! I nästa generation hoppas jag att alla kan visa sina känslor. Känslor är till för att frigöras.
[fakta nr="1"]