Ragnar Thoursie tecknar ingen ljus bild i sin poesibok av livet på äldreboendet. I matsalen hör han tystnaden eka och bordsplaceringen får man inte bestämma själv. Mer ljus tecknar han sin barndom, som även om den var fattig bjöd på gemenskap. I "Igelkottsfrid" skriver han om sin mor som sitter vid bordet med ett häfte hårnålar. Det är allt hon har köpt det året. I sin dagbok skriver hon." Ett gott hem har jag, en god uppoffrande make, skötsamma och snälla barn, det är mycket att vara tacksam för. Och det är jag också."
Ragnar Thoursie är poeten som gjort sig känd för ett knippe poesiböcker av så hög klass att de belönats med Svenska Akademiens Kungliga pris. Men också som poeten som avslutade sin poetiska karriär lika snabbt som han inlett den för att ägna sig åt svensk byråkrati i 40 år, han slutade som byråchef på AMS. Efter pensioneringen har han emellertid återkommit som författare och fått fina recensioner. Ragnar Thoursie prisas för sitt språk, som anses nyskapande, och för sitt särpräglade ämnesval. Thoursie skildrar två ideal, att bygga ett samhälle och att vara till för varandra. Arbetsamhet, sparsamhet och omtanke är dygderna framför andra.
Ragnar Thoursie växte upp i Katrineholm under 1920-1930-talen. Hans föräldrar tillhörde Jehovas vittnen. Pappan var lokförare och mamman hemmafru.
Själv tillmäter han inte sitt författarskap stor betydelse. Han sätter sitt värv inom den offentliga sektorn högst. Det säger han i Anneli Jordahls bok "Klass - är du fin nog? där han är intervjuad.
Men han hälsar ändå på telefon att han är glad över att fortfarande vara ihågkommen för sina böcker i Katrineholm.