Det som på pappret såg ut som en salig, och något rörig, blandning av artister på Århundradets musikfest på lördagen visade sig i praktiken vara en jättehit. Alla fyllde varsin funktion i artistuppbådet: Panetoz fick folk på fötter, Lennie Norman ordnade skrattet ("jag är med för att jag är en av de få komiker som fanns när stan kom till", skojade han), Erik Hassle kom med stilen, Nanne Grönvall hade med sig energin, Emmi Christensson bidrog med det skirt vackra i musiken, Blond sjöng liv i 90-talet och Tears bjöd på en resa i minnenas allé med sin guld- och silverglittrande återförening (och jo, visst hade de sminkat sig också).
Runt 10000 personer kom till Stora Djulö där kommunen med sponsorer hade dukat upp till en gratisfest med extra allt. Det blev en äkta familjefest utan en enda fyllbult i synfältet och med ordningsvakter som fick en lugn afton. När programmet drog i gång, med ett suveränt band som bemästrade kvällens alla musikgenrer fullt ut, stod det genast klart att det skulle bli en kväll med genomgående hög kvalitet på framträdandena. Musikalstjärnan John Martin Bengtsson framförde "Till havs", vars tonsättning är jämnårig med Katrineholm. Sedan rullade det på med vilda hopp genom årtiondena, både musikaliskt och i mellansnacket.
Tyvärr var Ellen Bergström och Andreas Weise inte särskilt samspelta och Weise drog stundtals ner tempot med självupptaget snicksnack. Tidsresan i ord och bild framfördes lite väl oseriöst och det hade nästan varit bättre att ge publiken en fest rakt av, utan krystade kopplingar till stans historia. Dessutom missade kvällens värdar att få publiken på fötter när högtidstalaren och ambassadören Lia Boysen via storbild manade till ett fyrfaldigt leve för Katrineholm. Det går ju inte att hurra sittande!
Panetoz fanns bland de artister som senare kom att råda bot på sittandet.
‒VI har varit i hela Sverige men vi har aldrig spelat för en sittande publik! utropade Panetoz och katrineholmarna var omedelbart i startblocken för dansmoves.
Men dessförinnan hade många fina artister passerat på Djulöscenen.
‒Mest av allt har jag mina föräldrar att tacka för att jag får vara med i kväll och fira Katrineholm. De ligger borta på Skogskyrkogården, men det här är högt nog för att de ska höra ändå, sa hemmasonen Sören "Sulo" Karlsson som fann en ny duettpartner i Christer Sjögren i "Help me make it through the night".
Röstgiganten Sjögren fick gräsplanen att vibrera när han tog sig an bastonerna i "Ol´ man river" och han bjöd på sig själv i många nummer under kvällen. Det gjorde för övrigt de flesta av artisterna, i olika konstellationer. Emmi Christensson, Rebecka Karlsson och Linda Råsberg släppte loss röstresurserna i "Oh baby love" och Linda Råsberg visade sin hemmapublik att hon klår nästan vem som helst med sin enorma röst och sköna attityd.
Mycket uppskattade av publiken blev halvlokala Hellsingland Underground, med Linnea Gillstam som gäst på scenen i "Earth´s gonna shake". Och så kom Erik Hassle, med en ruggigt snygg version av "Missing you" som tog konserten till en ny nivå, och som avslutning en soulig "Hurtful".
Efter en stunds magi med tända mobillampor i publiken och vackra "The prayer" framförd av Emmi Christensson och John Martin Bengtsson skruvades både volymen och tempot upp för en sjuhelsikes final, med AC/DC- och Elvis-klassiker som nog fick det att rycka i fötterna även på den mest tjurigskalliga konsertbesökare. Innan "All you need is love" med alla artister på scenen satte punkt för musikfesten framförde samtliga Jefferson Starships "We built this city" med ett fint bildspel från Katrineholm och så småningom en barnkör som stämde in i refrängen. Trots att mycket återstår av jubileumsåret tog Katrineholm därmed klivet in i framtiden, med ljus och hopp och, jo, faktiskt, en hel del rock ´n´ roll.