Firade födelsedagen med familjen i Italien. På semestern försöker jag springa en runda innan frukost. Ett bra sätt att lära känna omgivningen när är det svalare och mindre trafik. Det här var en sådan dag och jag tänkte passa på att handla lite samtidigt.
Rom som stad var häftig att springa i med små gränder som öppnade sig i stora torg med enorma gamla kyrkor och palats. Utmed några gator fanns alléer som bildade tunnlar av gröna blad. När jag köpt det jag skulle ha började jag leta mig tillbaka.
Det var inte så lätt. Med alla hus runt omkring sig kändes det som att springa i en stor labyrint. Dem jag frågade om vägen svarade på italienska. Av det lilla jag förstod, verkade jag vara utanför kartan och de tyckte att jag skulle ta tunnelbanan. Hur svårt ska det vara att fatta att man är ute för att springa?
Det började bli varmt och jag kände mig uppgiven då jag ringde familjen och sa att jag sprungit vilse.
"Ta en taxi, vi har väntat jättelänge" svarade frun. Jag bestämde ändå mig för att fortsätta springa men bara efter några meter stod jag vid trappan till tunnelbanan. Jag kände mig desperat och gick ner. "Jag bor bredvid Colosseum, hur kommer jag dit?" frågade jag. "Biljetten kostar 15 kronor i kiosken, gå ner för trappan och till vänster", fick jag till svar. Fem minuter senare var jag tillbaka. De säger att alla vägar leder till Rom, men vad hjälper det när man redan är där?