Blodet består i huvudsak av tre delar: röda blodkroppar, blodplasma och blodplättar. Patienter i behov av blod kan behöva alla delarna, men 75 procent av blodgivarnas plasma används av Läkemedelsverket till framställning av läkemedel.
Länderna i EU har tillsammans enats om vilka regler som ska gälla för blodgivning i unionen. Varje enskilt land har sedan möjlighet att ställa högre krav på sina blodgivare. I Sverige är det Socialstyrelsen som fastställer reglerna för blodgivning avsett för transfusion och Läkemedelsverket angående blodplasman till läkemedelsframställning.
Den som vill lämna blod måste uppfylla vissa kriterier, avsedda att skydda både blodgivaren och mottagarna. En blivande givare får bland annat inte väga under 50 kilo, vara äldre än 60 år, ha för lågt hemoglobinvärde eller vissa sjukdomstillstånd. Men enligt Mona Hansson, utredare på Socialstyrelsen, är den övre åldersgränsen inte huggen i sten.
- Är man en aktiv blodgivare är den övre gränsen 65 år. Efter det görs en medicinsk bedömning för att se om det finns risk för personens hälsa. Men bedöms man vara frisk får man givetvis fortsätta. Samma sak gäller för nya blodgivare, är man 62 år och enligt den medicinska bedömningen fullt frisk så går det bra.
En del sjukdomar, eller sjukdomsrisker, bidrar till att vissa personer blir livstidsavstängda från blodgivning. Bland annat får de som har bott minst fem år i en del av ett land där Chagas sjukdom förekommer aldrig lämna blod. Trots att det kan ta årtionden innan den smittade uppvisar några symptom.
Andra sjukdomar kan ge upphov till en kortare eller längre karenstid, även om blodet testas vid varje blodgivningstillfälle. Anledningen är att det alltid finns en så kallad "fönsterperiod". Det vill säga perioden från smittotillfället tills smittämnet eller antikropparna kan upptäckas genom tester.
- Därför är det extra viktigt att blodgivare verkligen tänker igenom hur länge sedan det var som de exempelvis var ute och reste. Det kan dröja länge innan man upptäcker en smitta, säger Mona Hansson.