Det är något alldeles speciellt med människor som brinner för något. Och tänk vad olika det kan vara. I torsdags, i Strångsjö, träffade jag en man som brann för att det skulle vara ordning och reda på hans gata. Eller rättare sagt; på människorna som körde på hans gata. Den gata som är enkelriktad åt ena hållet, en regel som många bilister inte respekterar.
- Jag bara väntar på att det ska hända en olycka, suckade mannen och jag kunde se för mitt inre hur han varje dag förfasade sig över någon som struntade i skylten.
Samma dag såg jag en annan ”brinnande låga”. På en bänk i närheten av Gröna Kulle i Katrineholm, där jag besökt kommunfullmäktiges presidium i ett angeläget ärende, satt en kvinna och njöt lugnet tillsammans med sin halvstora vita hund, av för mig obestämd ras, med värmande täcke på.
Kvinnan tittade hunden i ögonen och han tittade tillbaka. Med en mycket försiktig kärleksfull hand klappade hon hunden och om hon så bara för ett ögonblick slutade den nätta beröringen, så var han där och manade på henne med sin tass.
Jag vet inte varför, men en tanke rusade genom mitt huvud. Vem skulle sakna den andra mest? För en av dem kommer ju att bli kvar när den andra lämnat.
Själv har jag redan bestämt mig för vad som ska hända den dag själen lämnat min kropp och det bara är skalet kvar. Det gjorde min älskade systerson och jag upp för snart ett år sedan. Vi stod där på däck, i västanvindens krängande på en färja ut till Käringön, för att äta julbord. Precis som vi har gjort så många år tidigare. En av årets finaste traditioner.
- Magnus, kan du hjälpa mig i ett angeläget ärende, när det så blir dags, frågade jag.
- Vadå, svarade han, och det är inte utan glädje jag konstaterar att han hör sämre än jag, sina unga år till trots.
- Jag vill att du ska sprida min aska! Här.
- Här?
- Ja, här. På väg till julbordet, så ska du ha urnan med aska med dig, precis här mellan Orust och Käringön.
- Jaha, sa systersonen, och så var det inte mer med det.
Jag vet att han kommer att fixa det där. På nära vänners vis brinner vi för varandra.
Förra lördagen här i Katrineholm träffade jag två kvinnor som brinner för något väldigt fint. För solidaritet mellan människor, även om det är långt borta, utan att man känner dem.
I hela sitt liv har Kerstin Ramstedt känt för människor som inte har det lika självklart välordnat som vi i hälsa och sjukvård. Men det vill hon helst inte göra någon affär av. Snarare verkar hon besvärad över min uppvaktning och nyfikenhet. Jag får liksom truga och en fråga som Kerstin Ramstedt alls inte tänker besvara är hur gammal hon är.
- Skriv att jag är 17 år, säger hon.
Och då gör jag väl det.
Men kroppen hennes är betydligt äldre än så. Den har blivit formad av åren och den värker. Men inte värre än att hon fortsätter att sticka. I solidaritetens namn för att samla in pengar att skänka till tre svenska barnmorskor som gör gott i Afrika. Förra lördagen hade hon ordnat en loppis för att få ihop än mer pengar till barnmorskornas arbete.
Den andra kvinnan, Ingegerd Schander, brinner hon också. För gatubarnen i Rumänien. De som vi först lärde känna när Ceausescu störtades 1990. Barnen som fortfarande sniffar thinner och bor i kloakerna under Bukarest. De klev fram ur tv-rutan efter revolutionen, med trasor i händer, tomma blickar och bedrövligt magra. Världen förfasades sig ett tag, men sedan glömde vi snabbt.
Men inte Ingegerd Schander.
- Man måste ju bara bry sig, säger hon självklart.
Ja, det är just det. Man måste bry sig. Och brinna för något.
Ta vara på helgen! Och brinn gärna lite extra. Det skadar inte.