När jag bodde i Tyskland lärde jag mig tyska väldigt fort. Min mamma brukar skoja med mig och säga att jag egentligen inte kan prata tyska, att jag inte har lärt mig språket utan att jag bara har lärt mig att härma vad folk säger. Kanske är det sant, för jag kan tyska på samma sätt som jag kan svenska. Jag vet vad det heter, men jag vet inte varför. Jag vet att meningen ska vara bakochfram men jag har ingen aning om att det är på grund av böjningen på andra objektet som verbet kommer sist. Eller vad det nu är.
Den senaste tiden har jag däremot behövt tänka till. Inte på tyska, tack och lov, men på svenska. Tack vare att jag har fått sitta bredvid Kurirens språkpraktikant Rowa och ibland får svara på frågor om det svenska språkets meningsbyggnad, har jag själv lärt mig mer. Jag har tvingats stanna upp i rutinen att bara skriva allt jag tänker och verkligen fundera på varför det ordet används just då, och i vilka sammanhang det kan användas och inte.
Jag förvånas över hur lite grammatik jag kommer ihåg från skolan och även om jag vet vad som är korrekt så vet jag inte varför det är så. Vi lär varandra, Rowa och jag. Så tack för hjälpen, alla skulle ha en språkkompis som fick en att tänka till ibland.