Nu vill inte ens kungen längre förknippas med dinosaurierna i Svenska Akademien. "Kungen har inte varit delaktig i Sara Danius avgång" meddelade hovet sedan resterna av det som en gång var en akademi om arton antytt att de fattat beslut om att peta ut sin första kvinnliga ständiga sekreterare efter samspråk med Hans Kungliga Höghet.
Inte konstigt om Carl Gustaf drar öronen åt sig. Han inser förstås att det kan börja brännas även under de kungliga fotsulorna om han lierar sig för mycket med Horace och hans allt mindre "manskap", det vill säga den spillra som fortfarande återstår av Svenska Akademien.
För sällan har väl svenska folket som denna vecka fått sig en tydligare illustration av hur det kan gå till i slutna grupper utan transparens och demokratisk insyn. Alltså i samma typ av institution som kungen själv fortfarande surfar runt i.
Det folkliga stödet för Svenska Akademien har sjunkit som en gråsten de senaste dagarna. Ett kungahus med lite självbevarelsedrift bör nog hålla sig på en armlängds avstånd. Annars kan sötebrödsdagarna vara över fortare än en hovmarskalk hinner säga kraschan.
Tur då att konungens döttrar liksom i förebyggande syfte visat sitt stöd för Sara Danius genom att i tid och otid ränna runt i knytblus. Själv hittade jag som tur var ett gammalt felköp i botten på garderoben, ett grå-och-svart prickigt elände som bara använts vid två tidigare tillfällen, båda var begravningar. Det kändes å andra sidan helt rätt att tredje gången skulle bli en dag som denna, då vår stolta Svenska Akademi fulat ut sig och dragit Nobelpriset i litteratur med sig i smutsen. Eller som New York Times rubricerade saken: "In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall." Se där for Nobelpriset som varumärke för Sverige all världens väg.
Att folkvett och bildning inte alls har med varandra att göra är en annan tydlig lektion vi fått denna vecka. Där högmodet går in går uppenbarligen vettet ut. Det spelar ingen roll hur mycket det disputerats och docerats. När skiten når fläkten far ändå omdömet all världens väg. Hur ska man annars tolka att även Horaces "ledsagarinna", känt sig föranledd att i sagans form ta Lag Engdahl i försvar på kultursidorna? Man tar sig för pannan. Hennes berättelse om Snöflickan som riskerade att smälta fick en verkligen att längta efter att Gumman Tö skulle komma sättande och skura ur munnarna på Akademiens elaka farbröder.
Snille och smak - jo tjenare.
I nuläget finns inte mycket annat att göra än att lägga ned hela rasket. Förtroendet är förbrukat. Svenska Akademien har fått hållas länge nog.
Visserligen skrev Nobel i sitt testamente att just Akademien skulle utse Nobelpristagarna i litteratur. Men med tanke på att Alfred trots allt var en framsynt människa och Sverige inte fick demokrati förrän 25 år efter hans död så borde Nobelstiftelsen kunna klura ut en bättre lösning än att förlita sig på stolstollarna i Börshuset.
Sverige dräller av litteraturprofessorer. Att dra ihop ett gäng seriösa bokmalar som kan tröska fram en pristagare om året utan att fjanta sig med ärtsoppa i slutna rum lär bli minsta problemet.