Titeln känns i skrivande läge som perfekt för detta är min sista krönika, ja faktiskt de sista raderna som ni kommer att läsa av undertecknad i KK:s tjänst.
Det kommer att ske organisatoriska förändringar på Kuriren och en del av detta är att jag fått ett erbjudande av arbetsgivaren som jag accepterat. Och från ax till limpa har det varit kort tid, så att säga.
Det innebär att från nu när ni läser detta är inte jag längre er lokale reporter. Ett arbete som jag har haft i dussinet år av de 17 år jag arbetat på KK.
Under åren har jag uppskattat många människor jag mött i mitt arbete, och även uppskattat att lejonparten har haft en professionell relation till mig, likväl som jag hoppas och tror att de funnit att jag haft till dem.
Och att det (nästan) alltid har funnits utrymme för ett skratt eller två, trots att det varit viktiga och allvarliga saker att rapportera om och att ställa besvärliga frågor kring. Humor är någon form av livselixir för min del.
Men visst har några tjänstemän och politiker blivit förbannade utifrån vad jag skrivit. Det har jag så gärna tagit och snart efter har stämningen återgått till det vanliga med att man är trevlig mot varandra. Och möjligen också skrattat åt det som varit.
Att ha haft förmånen att få vara den person som dagligen, fem dagar i veckan, producera en sida som förhoppningsvis i mångt varit läsvärd, är något som jag tar med mig och kommer att hålla mot ljuset.
Står, jag står alltid när jag arbetar, och funderar på vad jag främst kommer att sakna nu när jag lämnar tidningen. Eftersom jag är den person jag är har jag nästan alltid uppskattat att jag arbetar ensam och själv har haft huvudansvaret för vad Vingåkerssidan ska bjuda på.
Att som nu lyssna på Spotify och det rullar jullåt efter jullåt, utan att störa någon annan, ta lunchtimmen när det passar enligt arbetsdagen, inte vad tidsschemat säger, att tillbringa min lunchtimme på gymmet är något som jag verkligen uppskattat. Och jag kommer att sakna "min" redaktion och "mitt "gym.
Jag bor ju inte i kommunen, inte ens i samma län så mina visiter framdeles till Vingåker lär vara sällsynta, men visst kommer outleten att få några besök varje år, tänker jag mig.
Jag vill i mina avslutande rader tacka alla, ingen nämnd och ingen glömd som det heter, för dessa år som jag fått förmånen att tillbringa här.
Och med det säger jag: Ajöss och tack för fisken.
Just saying.